Att börja leva öppet som person med autism har varit en process för Clara. Efter många år av maskeringsbeteende är det något hon gör automatiskt; förställer sig för att verka som alla andra.
– Det är inte lätt att börja avmaskera och bejaka sitt sanna jag efter att ha levt mer än 40 år utan vetskap om sin autism. Mycket sitter så hårt inlärt. Men jag vill leva autentiskt och utan att förställa mig. Jag märker att jag mår bättre ju mer jag "går med" autismen istället för mot den som jag alltid gjorde tidigare utan att veta om det. Jag visste ju inte varför jag kände mig annorlunda.
Clara Törnvall är en offentlig person i kultursverige och har bland annat arbetat som programledare för TV-programmet Kulturnyheterna och varit redaktör på Babel. Sedan flera år arbetar hon med radio, närmare bestämt på P2 som är kanalen för klassisk musik.
– Det är ett bra jobb och en bra arbetsplats för mig som är autistisk. Jag har fått ett eget rum eftersom jag inte klarar av kontorslandskap. Jag sitter för mig själv när jag skriver manus och spelar in program i en studio. Ibland jobbar jag tillsammans med gäster och ljudtekniker.
Att arbeta med radio passar Clara mycket bättre än TV.
– På TV var det nästan bara arbete i grupp och mycket fler möten. Nu har jag tillåtelse att ha kamerafunktionen avstängd när vi har videomöten. Att se alla ansikten blir för överväldigande.
Känslighet för intryck
Clara är ljudkänslig, vilket är både en för- och en nackdel. Ljud kan få henne att både njuta och plågas.
– Det är skitjobbigt för mig att åka tunnelbana och vara bland massa folk. Att ta mig till jobbigt är nästan svårare än själva arbetet. Men min ljudkänslighet gör också att jag enkelt kan redigera musik och röster för att jag hör varenda stämma, skiftning och ljudnivå.
I klassisk musik är det ofta stora orkestrar med många instrument som spelas samtidigt och då har hon nytta av att höra allt. En nackdel med att höra alla ljud är att hon har svårt filtrera bort bakgrundsljud och fokusera på samtal.
– På ett jobbmöte häromdagen läckte det in prat från rummet bredvid. Då kunde jag bara höra det samtalet. Nu när vi sitter här och pratar hörs fågelkvitter och det är rätt ljud – precis som orkesterljud. Då njuter jag av många ljud samtidigt.
Samtidigt som Clara kan ha lätt att bli distraherad är hon snabb och effektiv.
– Jag kan fokusera och får mycket gjort på kort tid. Jag vet hur jag vill att resultatet ska bli och velar inte.
Att vara en högpresterande autistisk person i en krävande och icke-autistisk kulturvärld är inte lätt.
– Det jobbigaste är de sociala kraven. Jag känner ofta att det förväntas av mig att jag ska vara med på fler möten och fikapauser, men jag orkar inte det. Jag måste få dra mig undan då och då för att spara energi. Annars klarar jag inte av att sköta mitt arbete.
Boksläpp fick fler reaktioner än väntat
För två år sedan kom Claras första bok: Autisterna – om kvinnor på spektrat. Att skriva den var en del i hennes process att bearbeta sin autismdiagnos.
– Autism blev mitt specialintresse och jag läste allt om ämnet för att förstå det och mig själv, berättar hon.
Journalisten i henne vaknade när hon märkte att informationen från forskningen inte stämde med vad som sas om autism i den breda offentligheten.
– Där pratades det mest om ledsna föräldrar som inte visste vad de skulle ta sig till med sina barn. Fokus var nästan alltid på pojkar och män. Jag insåg att det fanns en lucka och ville berätta för fler om det jag upptäckt.
När boken kom ut fick Clara mycket fler reaktioner än hon förväntat sig.
– Jag trodde att det var ett smalt ämne jag skrivit om. Innan Natur & Kultur nappade hade andra förlag tackat nej till att ge ut min bok, de ansåg att ämnet var för smalt. Men det är det ju inte alls – bara underrapporterat i det offentliga, där flickors och kvinnors berättelser har saknats.
Claras mål när hon började skriva var att informera och utbilda. Boken innehåller både fakta om autism hos kvinnor, berättelser från kvinnor hon intervjuat och berättelser ur hennes eget liv. Det är ingen vanlig faktabok men inte heller en självbiografi.
– När jag hade skrivit klart den tänkte jag »Vad är det för bok jag skrivit?«. Jag tror att det är en personlig essä.
Idag har Autisterna – om kvinnor på spektrat sålt bra och översatts till elva språk. Många läsare i olika åldrar har hört av sig till Clara.
– Till och med kvinnor i 80-, 90-årsåldern som äntligen förstått att det är autism de har, sedan de läst min bok.
Att beskriva neurotypiker
I augusti i år kom Claras andra bok: Vanliga människor: Autistens guide till galaxen ut på samma förlag. Den riktar sig främst till unga vuxna med autism och förklarar hur neurotypiker, alltså personer utan ett neuropsykiatriskt funktionshinder, fungerar.
– Nu är det vår tur att beskriva neurotypikerna. Annars är de hela tiden de som beskriver oss. Jag vill vända på perspektiven, utan att bli raljant men ändå visa att det autistiska är ett annorlunda men inte fel sätt att fungera.
Bokens titel anspelar på Douglas Adams klassiska roman från 1979; Liftarens guide till galaxen.
– Det är en bok som handlar om hur mänskligheten egentligen fungerar. Huvudpersonen är en utomjording som har svårt att förstå varför människorna pratar om ingenting. Jag har med ett citat om det i kapitlet om småprat och hur svårt det kan vara.
Clara har också en personlig koppling till Liftarens guide till galaxen:
– I boken anses nummer 42 vara meningen med livet och jag fick min autismdiagnos när jag var 42 år!
Vanliga människor: Autistens guide till galaxen är en faktabok med personliga reflektioner och citat ur intervjuer. Clara har samlat in historier från unga autistiska personer om deras erfarenheter av personer utan autism. Det är roliga och sorgliga historier om missförstånd och feltolkningar. Hennes avsikt är både att roa och informera och att skapa igenkänning. Boken innehåller också tips inför vuxenlivet som autistisk.
Idén till boken fick Clara av reaktionerna på sin debutbok.
– När jag pratade om min första bok möttes jag, trots goda avsikter, av så mycket oförmåga att förstå att alla människor faktiskt inte funkar likadant.
Hon har också inspirerats av Sandra Dahléns bok Hetero som handlar om heterosexuella människor utifrån ett hbtqi-perspektiv.
I Vanliga människor beskriver Clara personer utan autism som lögnare som inte kan hålla överenskommelser.
– De har en förmåga att säga saker som är raka motsatsen till vad de menar och tolka in dolda budskap som inte finns i autistisk kommunikation. När jag säger något tror de att jag egentligen menar någonting annat – men det gör jag ju inte. Jag menar ju bara exakt det jag säger, förklarar hon.
"Du som är så normal"
När Clara är sig själv och inte maskerar sin autism möts hon ofta av ilska.
– De jag pratar med tycker att jag är för rakt på sak. Att jag är taskig som inte lindar inte in det jag vill säga. Ibland får jag höra att jag sviker gruppen genom att dra mig undan. Det känns som att det alltid är någon som är lite sur på mig, både i arbetslivet och i privatlivet.
När hon anstränger sig för att passa in får hon däremot ofta höra att hon inte verkar autistisk.
– "Du som är så normal!" säger de och tror att jag ska ta det som en komplimang. Det tycker inte jag att det är!
Clara hoppas att även personer utan autism ska läsa Vanliga människor: Autistens guide till galaxen.
– Jag vill ge dem en tankeställare om att deras sätt inte är bättre eller det rätta sättet att vara. Det bara verkar så för att de är i majoritet.
Text: Hanna Danmo
Foto: Christina Teuchler
Artikeln har varit publicerad i Tidningen Autism nummer 3, 2023.