Alexander Skytte har arbetat fem år som lärare i idrott och hälsa för elever på låg- och mellanstadiet. Hans egna erfarenheter gör honom mer öppen för sådant som andra inte brukar se och gör att han inte tar för givet att alla förstår oskrivna regler.
– Jag har alltid uppskattat barn. De är ärliga, raka och säger och visar vad de tycker. Jag kan ibland ha svårt att avgöra om vuxna menar vad de säger, berättar Alexander.
Skälbyskolan är en vanlig grundskola med alla sorters barn, med och utan funktionsnedsättningar. Tydlig information och bildsymboler är bra för alla. Alexander har till exempel satt upp siffror på krokarna i omklädningsrummen så att barnen vet var de ska hänga sina kläder. För honom är det inte så intressant vilka som har en diagnos och inte.
– Skolan ska ge stöd till alla barn oavsett diagnos. En diagnos är en ledtråd till vad personen behöver, inte ett facit. Autism till exempel kan visa sig så olika. Så länge jag är öppen, lyssnar på och förstår eleverna går det bra. Det är viktigare än diagnoser.
Missförstådd som barn
Alexander tycker inte om att säga ifrån när eleverna har gjort något fel.
– Det känns inte bra att göra dem ledsna. Jag känner mycket empati, vilket både är en för- och nackdel. Fördelen är att barnen anförtror sig till mig, de vågar prata om känsliga saker för de vet att jag lyssnar och inte dömer.
Att Alexander tänker på hur han säger ifrån beror på hans egna erfarenheter som barn av vuxnas ilska. Han fick ofta utskällningar utan att förstå varför. När han blev tillsagd att säga förlåt förstod han inte vad han hade gjort för fel.
Förändringar var också jobbiga för honom.
– Det kunde vara att vi skulle byta platser i klassrummet eller börja med svenska när jag var mitt uppe i mattearbetet. Frustrationen kunde göra att han fick vredesutbrott och blev våldsam, men det var aldrig hans avsikt att skada någon.
– Jag ville aldrig göra någon illa, bara få uppmärksamhet. Det var därför jag ofta sprang iväg. Jag ville se om någon följde efter mig, om någon brydde sig om mig.
Rätt stöd i resursskola
När Alexander var tio år fick han diagnosen adhd. Han började fjärde klass i en resursskola.
– Det var jobbigt att byta skola men nu i efterhand är jag tacksam för att jag fick gå där. Jag låg efter i många ämnen så skolbytet var nödvändigt för att jag skulle komma ikapp. I resursskolan fick Alexander studiemotivation tack vare en lärare som förstod honom.
– Tack vare henne började jag studera. Det fortsatte jag med och gick ut gymnasiet med högst betyg i hela skolan. Skillnaden var rätt stöd. För tre år sedan fick Alexander diagnosen autism. Han visste att han hade något mer än adhd och sökte svar.
– Det var skönt men samtidigt gick jag sönder inuti av att bearbeta min barndom för första gången. Det har gjort mig starkare. Nu förstår jag min egen roll i det som hänt mig, att det jag säger och gör påverkar andra. Varför mina tidigare vänskaps- och kärleksrelationer tagit slut.
Skola som specialintresse
Alexander har arbetat heltid som lärare i fem år. Hans envishet och stora intresse för sitt jobb har hjälpt honom att orka.
– Har jag bestämt mig för något så gör jag det. Skolan är mitt specialintresse. Det är allt jag sysslar med på min vakna tid. Förutom att umgås med min sambo och son. Alexander behöver mycket lugn och ro för att klara av sina arbetsdagar.
– Då är det inte så optimalt att vara idrottslärare, men jag har ett kontor att gå till. Där kan jag vila från intryck och återhämta mig på rasterna. Förändringar är svårt för Alexander. Det kan vara ändringar i schemat mitt i en termin eller att han får veta samma dag att han ska vikariera för en sjuk kollega. Kontroll har stor betydelse både för honom och för hans elever.
– När de får kontroll och är förberedda på vad som ska hända är de skitduktiga, även de mest stökiga. En uppgift att fokusera på kan också göra dem lugnare, till exempel att säga åt klasskamraterna att samlas vid den gula linjen.
Arrangerade lärarmarschen
2019 tog Alexander initiativ till Lärarmarschen. En dag i maj demonstrerade tusentals lärare i flera städer. De hade fått nog av ökad arbetsbelastning i kombination med minskade resurser. Mycket tid går åt till kontorsarbete och för lite blir kvar till eleverna. Alexander såg den ilska som kollegorna hållit inne med och behövde uttrycka.
– Är det något jag har lärt mig i livet så är det att ta tillvara på starka känslor. Här kunde jag använda mina erfarenheter från min barndoms bråkande och utåtagerande till något produktivt. Det gör han också genom sin blogg på skolvarlden.se som är webbplatsen för Lärarnas Riksförbund.
– Att kämpa för lärares villkor gynnar elever, speciellt de som inte kan föra sin egen talan. Om vi lärare får rätt resurser kan vi ge barnen det stöd de behöver. Alexander har också börjat skriva en handbok för pedagoger. Där kombinerar han teori med exempel från sin egen skoltid. Coronapandemin har gjort vardag och arbetsliv annorlunda för Alexander under våren. Som tur är har han varit väl förberedd tack vare utbildning i krishantering genom militären och hemvärnet.
– Jag tycker att kriser är intressant. Det har gjort det lättare för mig att hantera situationen. Jag fokuserar mer på lösningar än på att oroa mig.
Text: Hanna Danmo
Foto: Christina Teuchler
Artikeln har varit publicerad i Tidningen Autism nummer 2 2020