I skolans läroplan står det att ”fysiska aktiviteter och en hälsosam livsstil är grundläggande för människors välbefinnande. Positiva upplevelser av rörelse och friluftsliv under uppväxtåren har stor betydelse för om vi blir fysiskt aktiva senare i livet. Att ha färdigheter i och kunskaper om idrott och hälsa är en tillgång för både individen och samhället.”

På senare år har också forskaren Anders Hansen fått stor uppmärksamhet för sina böcker om kopplingen mellan fysisk aktivitet och hjärnans utveckling. Dessutom är vissa idrottsprestationer, till exempel simning, avgörande för om eleven ska få godkända betyg.

Men det är ibland lättare sagt än gjort för den som har autism eller adhd. Många idrottshallar passar inte för personer med hög känslighet för ljud och andra sensoriska upplevelser. En del har även svårigheter med grovmotoriken.

2013 gjordes en irländsk studie, ”Happy and a bit Nervous”: the experiences of children with autism in physical education, ledd av Séan Healy. Där intervjuades tolv elever med autism i åldrarna 9–13 år. Några av barnen i studien upplevde en känsla av klumpighet som berodde på deras nedsatta motorik.

En elev var rädd för att skada sig under lektionen, något som också kunde kopplas till autismen. Därtill fanns svårigheter i det sociala samspelet: Skolkamraterna sade till läraren att en elev inte ”kunde” ta bollen, varpå eleven sattes på en bänk och fick titta på medan de andra spelade. För en del elever i studien försvårades lektionerna också av sensorisk känslighet när det gäller hörsel, värme och taktil känslighet.

Den irländska studien finns med i Skolforskningsinstitutets systematiska översikt En tillgänglig lärmiljö för alla i ämnet idrott och hälsa – med fokus på socialt samspel, som gjordes i samarbete med Specialpedagogiska skolmyndigheten.

Forskaren Alva Appelgren var projektledare för översikten. Projektgruppen granskade drygt 8 000 olika studier från hela världen. Det skalades så småningom ner till elva studier som kunde besvara forskningsfrågan om hur undervisningen i ämnet idrott och hälsa kan utformas för elever, med eller utan funktionsnedsättningar, som möter svårigheter i det sociala samspelet.

– Insikterna sammanfattas i tre teman: tillitsfulla relationer, struktur och stöd samt ett utvecklande klimat. Förutsägbarhet, som beskrivs i temat om struktur och stöd, är viktigt, så att eleverna vet vad de ska arbeta med, och hur, säger Alva Appelgren.

Temat utvecklande klimat handlar bland annat om att få eleven att tro på sin fysiska förmåga. Till exempel kan läraren anpassa lektionerna så att det finns möjlighet att göra övningarna på olika sätt. Därför bör lärarna ta reda på hur eleverna upplever lektionerna och se till att de har stöd från skolans ledning och elevhälsan.

Alva Appelgren skulle gärna se mer forskning med exempel från lärares konkreta arbetssätt inom idrott och hälsa.

– Tydlighet före, under och efter lektionen gynnar alla elever, säger hon.

Idrott? Det beror på

En av studierna i forskningsrapporten ansvarar Susann Arnell för. Hon är doktorand vid Örebro universitet och är i grunden fysioterapeut. I sitt arbete har hon mött barn och ungdomar med autism och sett att de deltar i fysisk aktivitet i låg utsträckning, något som även tidigare forskning visar.

Föräldrar och andra personer i ungdomarnas närhet är ofta angelägna om att de unga ska bli mer fysiskt aktiva. Susann Arnell ville veta vad ungdomarna själva tyckte, fånga deras egen röst.

– Det överraskade mig att väldigt få av ungdomarna svarade att de inte vill röra på sig. Det vanligaste svaret då man frågade ungdomar med autism om deltagande i fysisk aktivitet var »det beror på«, berättar Susann Arnell.

Ungdomarnas vilja att delta i fysisk aktivitet kan beskrivas som villkorsstyrt. Olika slags faktorer kan påverka deras vilja att delta. Precis som i Healys studie påverkades de av ljudnivån och temperaturen i idrottssalen och upplevelsen av att miljön är rörig.

Arnell och hennes kollegor har hittills gjort tre studier. En vänder sig till ungdomar med autism, en till föräldrar och en till professionella som på olika sätt arbetar med fysisk aktivitet och möter unga med autism. Nu arbetar forskarna med en fjärde studie där de utvecklar och testar ett kartläggningsinstrument för att tydliggöra ungdomarnas villkor för deltagande i fysisk aktivitet. Villkor som varierar mycket mellan individer.

Barn och unga med autism är ingen homogen grupp, konstaterar Susann Arnell. Vissa ogillar till exempel lagsport och tävling för att de tycker att det är svårt med social interaktion, medan andra tycker att det är roligt. För en del är känslan av att vara bra på sporten viktig. Andra beskriver att de får prestationsångest av de krav som ofta är kopplade till fysisk aktivitet. Att bli jämförd och bedömd är jobbigt för många.

– Det är svårt att ge generella råd, men med förutsägbarhet får de unga större möjlighet att påverka sin egen aktivitet. Det är också viktigt att aktiviteten upplevs som meningsfull, säger Susann Arnell som gläder sig åt att många har känt igen sig i berättelserna som har presenterats i forskningsartiklarna.

Utmana, inte tvinga

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa på en kommunal skola i Järfälla utanför Stockholm. Han undervisar elever från årskurs ett till sex. Han har själv diagnoserna adhd och autism, något han bland annat har skrivit om i den självbiografiska boken Pojken med extra allt.
Trots att han alltid har älskat att röra på sig och att spela bollspel tyckte han inte om idrotten när han själv gick i skolan.

– Ofta gick jag inte på idrottslektionerna, det var en väldigt utsatt miljö där alla såg vad jag gjorde, misslyckanden blev tydliga, berättar han när Tidningen Autism når honom på en rast mellan lektionerna.
Även om Alexander gillade bollspel var det svårare med exempelvis gymnastik och dans där han inte kände att han hade kontroll.

I åttan gjorde Alexander praktik på en förskola och kom på att han ville bli förskollärare.

– Jag gillar barn, de är genuina. Jag har svårt att förstå när någon ljuger, jag får bara en konstig känsla. Om barn ljuger är de ofta jättedåliga på det. De säger vad de tycker.

Efter gymnasiet och värnplikten bestämde sig Alexander för att rikta sig till elever i lite högre åldrar. Att bli idrottslärare passade honom som har ett stort rörelsebehov. Alexander försöker tänka igenom sina lektioner så att de är tydliga och förutsägbara.

– Om eleverna gör något och jag inte har sagt att de inte får göra just detta kan jag inte ge dem konsekvenser om de inte vet att de gör fel. Jag fick själv ta konsekvenser för saker jag inte visste var fel när jag gick i skolan, berättar han.

Därför låter han till exempel de elever som har svårt att vara stilla och lyssna på genomgångarna gå ut och vänta utanför om de känner att de måste.
För de elever som har svårigheter med motoriken försöker han jobba med progression.

– För att lära sig att göra en framåtvolt måste du börja med att göra en kullerbytta. Jag tvingar ingen, viljan måste komma inifrån eleven själv. De får beröm varje gång de försöker och jag säger att det är bra att våga lite till, säger Alexander Skytte.

När klasserna till exempel ska göra övningar på olika stationer kan han lägga mer tid på de elever som tycker att det är svårt. När alla är upptagna med sitt är det ingen som tittar på dem.

– Jag jobbar för att utmana, inte tvinga, och skapa ett förtroende så att eleven börjar lita på mig. Om jag råkar pusha någon för långt backar jag och ber om ursäkt. Jag säger till eleven att det är du och jag mot rädslan.

En del elever avskyr att tävla, medan andra sporras av tävling. Alexander har tagit bort färdiga bollspel för att idrottslektionerna ska bli inkluderande och inte likna det eleverna gör på fritiden. Istället för rena matcher kan bollträningen i stället bestå av olika övningar.

– Jag är tydlig med vad som står i läroplanen, berättar att de ska träna på motoriken och på att samarbeta, och jag lär dem fair play, att passa till dem som inte får bollen så ofta.

De gånger de ändå har matcher uppmuntras det förlorande laget att ge vinnarna en applåd. Att lära sig att förlora är inte lätt, det vet Alexander som säger att han själv är en jättedålig förlorare.

Fadderverksamhet i mindre grupp

Sedan finns det alltid några elever som behöver mer hjälp. För detta ändamål har Alexander och hans kollegor sett till att det finns en lucka i schemat då dessa elever får möjlighet att träna mer i avskildhet. Dit bjuds också de elever som behöver komma bort från idrottslektionerna för att de lätt kommer i bråk. Då gör de "bara roliga grejer" med syftet att hitta rörelse och glädje och ha kul.

– De som behöver komma bort är ofta lite äldre medan de som har svårt med motoriken är lite yngre. Det blir en sorts fadderverksamhet. Jag vill att eleverna ska få förtroende för mig så att de är med mig istället för emot mig, då är det bra med lite extra särlösningar.

Alexanders egna diagnoser blir ibland synliga på lektionerna. Hans adhd kan göra att han smittar av sig med en jävlar-anamma-känsla.

– Det händer att elever säger: Alex, kan du skrika på mig, kan du pusha mig när jag gör styrkeövningen! De tycker det är roligt eftersom jag gör det med glimten i ögat. Andra säger: Alex, gör inte sådär, och då backar jag och respekterar det.

Autismen hjälper honom att göra lektionerna tydliga och han håller sig till ämnet. Han har låtit köpa in en sorts gummicirklar med tydliga nummer som läggs på olika stationer. När han skapar banor gillar han också att färgkoordinera olika avdelningar.

– Nackdelen är att jag själv kan bli väldigt trött efter lektionerna, med allt buller och tusen frågor från eleverna, berättar han.

Text: MARJA BECKMAN

Texten har varit publicerad i Tidningen Autism nummer 2 2021

 

Så kan idrottslektionerna bli mer inkluderande

  • Förutsägbarhet och tydlighet: Att veta i förväg vad lektionen ska gå ut på gynnar de flesta elever.

  • Samtal: Prata med eleverna om hur de upplever lektionerna och anpassa om det behövs. Barn och unga med autism eller adhd är också individuellt olika, men alla mår bra av att kunna påverka och känna meningsfullhet.

  • Lagom utmaningar: Utmana eleverna att prova nya övningar, men tvinga ingen.

  • Förstående chefer: God kommunikation med skolledningen ökar möjligheten att ge extra stöd till de elever som behöver.