Det kan bli knepigt att göra sig förstådd och läsa av sociala koder om vad som förväntas. Till vilka ska man säga hej och när? När passar det att säga något mer än hej? När är det bäst att inte prata alls? Hur kommer man överens med grannarna i tvättstugan? Det gjorde inte alltid jag i höghuset där jag bodde tidigare.
Där var nästan alla grannar artiga och brukade säga hej. Men det var få jag pratade med på riktigt eller visste namnet på. Jag drömde om att ha en granne som jag var kompis med. Eller i alla fall bekant med så att det skulle kännas naturligt att knacka på om jag behövde låna något. En kamrat i samma hus hade jag inte haft sedan i förskoleåldern då jag brukade leka med en grannflicka.
För ett drygt år sedan flyttade jag, min man och vår katt Ludde in i ett snart 100 år gammalt hus. Vår lägenhet är en av nio bostadsrätter i en liten bostadsrättsförening. Högst upp på fjärde våningen bor ett pensionärspar och på våningarna nedanför bor vi ungdomar under 60 år. Huset är också hem åt en hund och flera katter. En av dem var den första som fick mig att känna mig riktigt välkommen. Han strök sig mot mina ben efter lägenhetsvisningen och det kändes verkligen som att han ville att jag skulle flytta in.
Jag har även fått bra kontakt med de flesta människorna i huset. Speciellt en som blivit en mycket god väninna. Vi umgås ofta, har varandras nycklar, lånar saker av varandra och hjälpas åt med allt möjligt. Till exempel turas vi om att rensa i våra lägenheter. Det är ibland lättare och roligare att göra fint i någon annans hem än sitt eget.
Ibland blir jag avbruten av ett samtal från henne när jag jobbar hemifrån. Men det är bra för om ingen stör kan jag glömma bort att pausa och äta lunch. En eftermiddag hade jag inte ätit något sedan frukosten och lägligt nog hade hon lagat mat. Vi åt en sen men lyxig lunch. Sedan gosade hon med Ludde. De två har också blivit vänner och hon är lite som en extramatte åt honom.
Min väninna och paret som bor en trappa upp turas om att var kattvakter när jag och min man är bortresta. På femårsdagen av vårt bröllop hade paret lämnat en bukett blommor utanför vår dörr.
Efter ett knappt år berättade jag och min man för grannarna om vår autism. Vi gjorde det i bostadsrättsföreningens grupp på Facebook. Det var i samband med att Svenska Dagbladet publicerade ett reportage om vår kärlekshistoria. Jag förklarade att vår autism bland annat innebär att vi kan ha svårt att förstå sociala koder. Därför brukar vi ofta fråga om sådant vi är osäkra på. Det var förstås förenklat. Vi ville att alla skulle hinna och orka läsa.
Ingen har verkat förvånad. De flesta reagerade positivt med smileys och några berömde oss för att vi vågat berätta. Både innan och efter att vi ”kommit ut” som autistiska har vi mötts av förståelse och respekt från våra grannar.
Och min dröm om att ha vänner i samma hus har gått i uppfyllelse.
Hanna Danmo,
skribent och kattmänniska med autism