Sandra Petojevic har arbetat som sjökortsrättare i 15 år. Det är ett yrke som kräver uthållighet och fokus på detaljer och är hennes autism varit en tillgång. Nu är yrket på väg att försvinna och Sandra är Sveriges och kanske Nordens sista sjökortsrättare.
Sandra sitter bakom ett skrivbord med vitt pannband på huvudet och färgglad sidensjal runt halsen. Hon tar fram och viker upp ett sjökort som visar en del av Kina. Pappersarket är nästan lika brett som hon själv är lång. Information om vad som ska rättas i sjökortet kommer i form av dokument som kallas tracingar. Det är utskrifter på genomskinligt smörpapper med sjökortets nummer och positionen för det som ska rättas.
Positionen på sjökort anges i longitud och latitud och visas med två tunna svarta linjer, en horisontal och en vertikal. Det genomskinliga papperet ska ligga ovanpå sjökortet så att linjerna från båda tracingarna ligger parallellt.
– Jag sticker hål med en nål mitt i en liten ring som anger ett grund på 19,7 meters djup. Det är viktigt att sticka precis mitt i.
För Sandra är det här ett perfekt arbete.
– Att hålla på med småpill och göra samma arbetsuppgifter varje dag är avkopplande, nästan som meditation, berättar hon och ler.
Hon sätter tillbaka nålen, som ser ut som en penna av trä, bakom örat där den hålls fast av det vita pannbandet. Sedan tar hon fram en bläckpenna. Vid grundet finns det inte plats så hon får skriva 19,7 ett par centimeter bort och rita en pil som pekar på ringen runt hålet som anger grundets position.
Sandra har fått beröm för sin skrivstil som liknar tryckta bokstäver och siffror och passarutmärkt på sjökort.
– Här har jag dubbelkollat att det är precis elva bojar, berättar hon och pekar lite längre ner på sjökortet. Jag älskar mitt jobb och tröttnar aldrig!
Sandra arbetar sedan 2007 på ett företag i Göteborg som säljer sjökort och annan utrustning till båtar. Här hamnade hon tack vare en handledare på den dagliga verksamhet hon hade då. Han såg hennes detaljrika teckningar och förstod att hon vore utmärkt för detta precisionskrävande jobb. Efter några månaders praktik hade hon lärt sig att rätta sjökort.
– Jag blev förvånad över hur snabbt jag lärde mig. Jag stortrivdes direkt med uppgiften.
Bättre på att förstå varandra
I början hade Sandra och kollegorna svårt att förstå varandra men efter ett tag fungerade det över förväntan. Hon blev bättre på att tolka deras sociala koder och de blev bättre på att kommunicera rakt och öppet. Sandras chef ger henne tydliga instruktioner så att hon vet precis vad hon ska göra.
På sjökort måste alla detaljer placeras ut precis rätt på millimetern. Korten visar var det finns vrak och annat på sjöbottnen. Båtförare är beroende av korrekta uppgifter för att undvika grundstötning. Sandra berättar att det finns hundratusentals vrak på världens havsbottnar. Trots att arbetet kräver precision brukar Sandra rätta flera hundra sjökort varje dag. Hon är noggrann, tålmodig och har bra koncentrationsförmåga.
– Jag har lätt för svåra saker och svårt för sådant som andra tycker är lätt, till exempel kafferaster.
Nu under pandemin är det skönt att alla hämtar kaffe och tar med till sina rum.
När den här tidningen kommer i tryck har Sandra dessvärre avslutat sin anställning. De sista sjökorten som fanns att rätta åtgärdade hon under sommaren. Sedan fanns inga fler arbetsuppgifter kvar till henne på företaget. Det beror framförallt på att de flesta sjökort nuförtiden rättas av datorer. Sedan skrivs de ut direkt när kunderna beställer dem så att de inte hinner bli inaktuella.
Sjökort på papper har också delvis konkurrerats ut av digitala sjökort. En del båtförare använder papperssjökort som komplement men andra väljer istället dubbla digitala system och behöver inga fysiska sjökort alls.
Tidigare arbetade Sandra som sjökortsrättare varje vardag men det senaste året har hon bara gjort det på fredagar. I stället har hon börjat studera konstpedagogik på Göteborgs universitet.
Hon hoppas att det kan leda till en anställning som guide på ett galleri eller museum.
Text: Hanna Danmo
Foto: Christina Teuchler
Artikeln har varit publicerad i Tidningen Autism nummer 3 2021