Att som ung vuxen hitta en plats i samhället – arbetsplats, praktikplats eller kanske utbildning – där man trivs och känner att man passar in kan vara svårt. Och har man som jag högfungerande autism kan det vara ännu svårare. Men det gäller att komma ihåg att det ändå är möjligt!
Häng med mig till en plats där jag både kan ägna mig åt ett intresse som jag brinner för, nämligen böcker, och där jag kan vara helt mig själv – ett antikvariat mitt i stan. Böcker och musikkväll varje torsdag. Vernissage och pågående konstutställningar. Hit till antikvariatet är alla alltid välkomna, vem du än är. Ett mellanrum att andas i och en flykt från vardagen.
I entrén möts man av en apa som rider på en häst hängande från taket. Två pianon står intill en bokhylla och väntar på att någon ska vilja sätta sig och spela på dem. Musiken dunkar hemtrevligt från musikkrummet i antikvariatets bakre del, som också utgörs av poesiavdelning och en ateljé. Det kan vara antikvariatets ägare som spelar, han gillar att sitta här och lyssna på musik.
Härinne brukar jag också sitta med en kopp te och prismärka böcker i min egen takt. Jag är här så pass mycket att det är som om jag och stället har vant oss vid varandra. Vissa dagar är jag här bara i mitt eget sällskap, och möts då av tystnad och mystik som för mig inte är skrämmande. Det är som om värmen här har en doft av både sött och gammalt på samma gång.
Jag kliver försiktigt ett steg i taget uppför den lite vingliga trappan till övervåningen, kryper över den röda sammetsmattan som täcker en smal balkong mellan övervåningens främre och bakre del, och aktar mig för att inte krypa snett och falla över kanten mot golvet djupt under mig.
Mina fingrar letar bland strömbrytare och sladdar för att hitta rätt knappar som sätter på de självlysande röda bokstäverna »Fri Konst«, som är tänkta att vara det första som möter blicken hos kunderna när de kliver in på antikvariatet.
Sedan kryper jag försiktigt tillbaka och går ner igen för trappan, kokar te innan jag sätter mig intill bokhyllan vid ett av pianona för att börja prismärka dagens böcker. Ibland klinkar jag på några av pianotangenterna. De klingar i perfekt harmoni med varandra, som om de väntade på något. I tystnaden tonar de ut. Elsie Johanssons roman Glasfåglarna tittar ner på mig från översta hyllplanet. Den har jag inte läst ännu. Jag reser mig för att nå. Sidorna känns lena mot fingrarna när jag bläddrar i den. Papperet doftar som av blommor om sommaren.
Det är ofta glest mellan kunderna, men det händer att det emellanåt kommer in en och annan. Då brukar det vara litteraturintresserade personer som söker skönlitteratur, ofta klassiker. Ibland kommer det in folk som vill donera böcker hit också, och vi tar gärna emot allt möjligt i mån av plats.
Jag som själv har litteratur som en stor passion i livet uppskattar verkligen dessa personliga möten som uppstår med kunderna. Vanligtvis kommer de in i butiken en i taget och på så sätt hinner jag prata med dem en och en och hjälpa dem utan minsta tidspress. Som tur är har vi just idag Dag Hammarskjölds Vägmärken inne på förfrågan.
För mig är det verkligen guld att det finns sådana här miljöer som exempelvis antikvariat att få arbeta i. Där jag som har känslighet för stress och alltför höga ljudnivåer faktiskt får slippa båda delarna. Där jag har möjlighet att arbeta i mitt eget tempo som jag klarar av, och där jag får mitt behov av att utföra en arbetsuppgift i taget, innan det är dags att ta tag i nästa, tillgodosett.
En oas mitt i det pågående livet. Ett ställe som för mig inte bara är en arbetsplats, utan även en plats där jag känner mig hemma.
Text: Siri
Foto: Christina Teuchler