Lina minns en av sina skoldagar på lågstadiet särskilt tydligt. I slutet av en lektion sa hennes lärare plötsligt inför hela klassen: ”Lina är ensam på rasterna”. Hon formulerade det som ett problem. Det hade det inte alls varit för Lina som valt att dra sig undan för att vila. Nu blev det tydligt att hon ansågs vara annorlunda jämfört med andra barn.

För Lina var ”annorlunda” något negativt. Hon började iaktta de andra barnen och försökte delta i deras lekar. Det blev mest att hon stod bredvid. Egentligen behövde hon vara för sig själv men ville passa in och göra andra nöjda. När hon verkligen behövde dra sig undan gjorde hon det försiktigt så att det inte skulle märkas.

Livet blev en teater

Omedvetet blev Linas liv som en teater där hon spelade en roll för att passa in. Det var aldrig något medvetet val, hon ville bara vara som andra och bli accepterad.

Efter att ha gått ut skolan med högsta betyg utbildade hon sig till journalist. I några år arbetade hon som reporter och skrev nyhetstexter. Det var krävande med alla nya miljöer och människor. När hon var ute på uppdrag längtade hon tillbaka till sitt arbetsrum. Något liv vid sidan av arbetet hade hon inte ork till.

Trots att Lina gjorde sitt yttersta räckte det inte. Till slut kraschade hon och blev inlagd på sjukhus. Ångest, depression och ätstörningar är några exempel på vad hon drabbades av. Hon hade nästan utplånat sig själv i sina försök att vara social, flexibel och spontan.

– All min kraft hade gått åt till att anstränga mig för att passa in. Jag tränade hårt för att förstå det sociala samspelet och orka med lika mycket som andra.

Sju år av felbehandling

De kommande åren tillbringade Lina mer tid på sjukhus än hemma. Det blev sju år av feldiagnostisering och felbehandling.

– Jag fick mycket hjälp men blev ändå inte frisk. Min slutsats blev att det måste vara mitt fel.

Några månader av Linas liv har raderats ur hennes minne. Det är minnesluckor på grund av el-behandlingar. Sammanlagt blev hon behandlad av mer än hundra läkare på samma klinik.

– Hela tiden förväntades jag vara beredd på att öppna mig för nya människor som jag inte visste hur länge de skulle stanna.

Diagnosen blev en lättnad

Första gången Lina förstod att hon har autism var när hon lyssnade på ett radioprogram med Svenny Kopp. Diagnosen fick hon för sex år sedan. Då kunde hon släppa mycket av skuldkänslorna för sina begränsningar och oförmågor. För Lina är det nästan som att prata om en annan person när hon berättar om sitt liv före diagnosen.

– Tidigare har jag ifrågasatt mig själv när jag sagt nej och dragit mig undan för att jag inte orkat med. Nu vet jag av egen krass erfarenhet att det är befogat när jag känner att jag inte orkar.

–Jag förstår mig själv och varför jag fungerar som jag gör. Jag tar mer hänsyn till vad jag klarar av och behöver och utsätter mig inte för sådant jag bara mår dåligt av.

Men att bryta invanda mönster kan vara svårt. Ibland kommer Lina på sig själv med att omedvetet anpassa sig för mycket.

– Jag vill ju smälta in och inte betraktas som en kuf. Speciellt i sammanhang som är obekanta, där jag inte känner folk, anstränger jag mig för att inte avvika.

Lina känner sig fortfarande osäker och spänd även bland sina egna vänner. Men nu vågar hon säga till om det är något hon inte förstår.

– Om jag är osäker på om jag sagt något som uppfattats som konstigt så frågar jag. Särskilt bland vänner som vet att jag har autism och förstår mig. Om jag behöver en paus berättar jag som det är, att jag behöver gå undan för att det blivit för mycket intryck.

Från anställd till frilansskribent

Efter åren som sjukskriven kändes det självklart för Lina att återgå till arbetet som journalist. Hon trodde att det skulle bli enklare att bli förstådd nu när hon fått diagnos. Arbetsgivaren däremot var övertygad om att Lina inte skulle klara av jobbet på grund av sin autism.

Kollegorna och facket hjälpte till men det gick inte att hitta en lösning. När koncernen skapade en ny enhet för tidningsredigering fick Lina en plats där. Den inledande arbetsträningen övergick i en halvtidstjänst.

Efter fyra år sa Lina upp sig för att bli egen företagare. Nu arbetar hon på ett kontor tillsammans med andra frilansarbetare. Hon jobbar halvtid, bland annat med att översätta och skriva undertexter till tv-program.

– En utmaning som kombinerar språk och teknik. Det gäller att få in ett visst antal tecken på en begränsad yta.

Skrev för att bearbeta och informera

Förra året gav Lina ut den uppmärksammade självbiografiska boken ”Konsten att fejka arabiska”. Titeln syftar på förmågan att oavsiktligt kamouflera autism och anpassa sig till det sociala samspelet. En drivkraft som fick henne att skriva boken är att det behövs mer kunskap kring flickor och kvinnor med autism.

Skrivandet var också ett sätt att bearbeta det som hänt i hennes liv. Hon tog hjälp av journaler, anteckningar och andra människor för att hitta förklaringar. Det blev lite som att lägga ett pussel.

En av Linas före detta läkare har hört av sig och berättat att han och hans kollegor har lärt sig mycket av hennes fall. ”Du är en av de stora anledningarna till att vi är mer upplysta nuförtiden”, skrev han.

– Det var den starkaste och finaste bekräftelse jag kunde få. Nu vet jag att det finns en mening med allt jag gått igenom, att det lett till förändringar inom psykiatrin och varit till hjälp för andra.

Liknande bekräftelser kommer även från andra håll. Lina berättar om en kvinna som efter många år inom psykiatrin till slut fick rätt diagnos, tack vare att hennes psykolog läst Linas bok och förstått.

– Det är motiverande när jag ser att jag kan göra skillnad!

Kritik och fördomar

Att bli bedömd med recensioner och kritik är svårt att hantera för Lina. Hon hakar upp sig på det negativa och kan inte ta in det positiva. Bokförlaget vet om det och visar henne bara ett urval.

En gång ifrågasatte en kvinna Linas diagnos. ”Du verkar för normal” skrev hon efter att bara ha sett Lina i ett kort TV-inslag. Lina var osäker på vad som låg till grund för hennes diagnos och bad sin utredande psykolog Heléne om hjälp med att svara.

Sakligt bemötte Heléne kvinnans argument. Hon betonade hur vanligt det är att personer med autism och en hög begåvningsnivå utåt sett verkar vara som andra och att kampen för att passa in ofta har ett högt pris.

Sedan några år föreläser Lina och Heléne tillsammans, bland annat om flickor och kvinnor med autism. På Autism- och Aspergerförbundets konferens i Linköping i oktober* med samma tema är Lina en av föreläsarna. 

Idag mår hon bra men kommer alltid att vara en extra känslig och orolig person. Ibland har hon jobbiga perioder med flashbacks från sin tid inom psykiatrin. Trots allt känner hon ingen ilska längre.

– Jag kan inte vara arg på personer som velat mig väl. Jag cyklar förbi sjukhuset varje dag och blir alltid påmind om det kapitlet i mitt liv. Men jag försöker se det stora i att jag är på utsidan nu, att jag faktiskt passerar och cyklar vidare.

Text: Hanna Danmo
Foto: Christina Teuchler

Se Lina Limans föreläsning "Konsten att fejka arabiska" vid Autism- och Aspergerförbundets rikskonferens "Flickor och kvinnor med autism" 2018. UR Samtidens inspelning (öppnas i nytt fönster)