Cecilia och Mikael träffades på Stockholms universitet, där hon studerade arkeologi och han arkivkunskap. En gemensam kompis parade ihop dem.
– Han tyckte att vi var lika och sammanförde oss på sin födelsedagsfest, säger Cecilia. Vi var några som gick ut med en hund. Plötsligt försvann de andra och det var bara vi två och hunden kvar. Antagligen var det planerat att lämna oss ensamma. Vi pratade hela kvällen!
När de träffades var det bara Cecilia som visste att hon hade autism. Mikael visste ännu inte att han själv hade det, men för honom var hennes diagnos inget problem.
– Jag tänkte inte så mycket på det eftersom vi fungerade så bra tillsammans. Vi pratade mycket om hennes diagnos och så småningom funderade jag på om jag också hade autism. Jag har alltid vetat att jag är annorlunda, men förstod länge inte varför.
På 1980-talet fanns en utbredd föreställning om att autism var föräldrarnas fel, att de uppfostrat barnen på ett dåligt sätt.
– Jag ifrågasatte den uppfattningen, men det var inte så lätt. Man pratade inte om autism på den tiden, det var förknippat med skam, säger Cecilia.
Under en period gick Cecilia och Mikael i gruppterapi.
– Det var skönt att prata av sig, men vi kunde inte vara helt öppna. Terapigruppen var mest för »normalstörda«, det kändes som att man behövde spela lite teater för att passa in, berättar Cecilia.
Numera spelar hon och Mikael aldrig teater. En av deras styrkor, som kommit med åren, är att de vågar vara sig själva.
– Det är skönt, säger Cecilia och Mikael håller med:
– Att vi har en förmåga att tänka utanför boxen är en styrka för oss båda.
Cecilia fick sin autismdiagnos när hon var i fyraårsåldern av en specialistläkare i Danmark.
– Det var inte lätt att vara ett annorlunda barn på 50-talet. Ingen visste något om autism då. Ett tag fick jag bo hos antroposoferna i Järna där en flicka tuggade sönder min docka.
Mikael fick sin autismdiagnos för tio år sedan.
– Jag hade länge känt igen mig i Cecilias autism. Jag funderade på om jag också hade autism, men det blev inte av att be om utredning tidigare. Det var befriande att få en diagnos. Det var som när en ridå på operan dras upp.
Det märks att Cecilia och Mikael trivs med varandra och är sammansvetsade efter 45 år tillsammans. Har de något tips till andra par för att hålla ihop så länge?
– Vi pratar om allt och löser problem som dyker upp, säger Mikael.
– Har man konflikter så ska man tala om dem, säger Cecilia. Är känslosvallet stort är det bättre att vänta och prata senare. Och så är det bra att kunna skoja med varandra.
Paret understryker att det faktum att båda har autism inte innebär att de är lika i allt. Missförstånd uppstår, trots att de anstränger sig att vara tydliga mot varandra.
– Det är viktigt att prata och lätta på trycket. Vi säger alltid förlåt om någon av oss råkat vara dum mot den andra, sagt något elakt eller klumpigt.
Mikael och Cecilia har bott ihop sedan 1980 och varit gifta sedan 1981. I lägenheten i Traneberg där de bor nu har de bott sedan 1990-talet.
Cecilia talade tidigt om för Mikael att hon inte ville ha barn, att hon kände att hon inte skulle orka med det.
– Det var helt okej för mig, säger Mikael. Det var ingen uppoffring. Tvärtom insåg jag att det var en befrielse för mig att slippa ansvaret att bli pappa.
– Våra föräldrar och vänner förstod oss och tjatade inte. Vi behövde inte förklara att det inte var vår grej att skaffa barn, fast det var ovanligt då på 1980-talet, berättar Cecilia.
En vanlig dag för Mikael och Cecilia börjar med att de äter brunch, läser tidningen i lugn och ro och lyssnar på musik. Sedan tar de en promenad eller åker in till stan för att gå på museum eller någon klassisk konsert. De tycker också om att resa.
Båda tycker att vardagen har blivit lättare sedan de gick i pension.
– När jag arbetade kunde min autism ställa till problem. Nu kan jag ägna mig åt mina intressen och styrkor istället, säger Mikael och Cecilia tillägger:
– Nu när vi blivit äldre har vi nog blivit lite mer som folk är mest.
Vad tycker ni allra mest om hos varandra?
– Att jag kan prata med Cecilia om allting. Innan vi träffades hade jag nästan ingen att prata med, säger Mikael.
– Att Mikael är så väldigt go och gullig, konstaterar Cecilia och klappar honom på kinden och tar hans hand i sin.
Text: Hanna Danmo
Foto: Christina Teuchler