Flickan som inte väcker några funderingar

Hur skulle vi veta hur ett barn på ett och ett halvt, två, tre eller ens fyra år brukar leka? Läs mamma Lottens berättelse om flickan som inte väckte några funderingar.

Hur allting började

Min dotter var inte mer än några månader när hon fick plötsliga ryckningar på ena ansiktshalvan. Först tyckte vi det såg lite roligt ut och det tog något dygn innan vi insåg att det där var inget hon styrde över själv. Det var något som inte stod rätt till. Ryckningarna kom bara när hon var trött och direkt efter helgen tog vi upp det med Barnavårdscentralen. Bara några timmar senare var vi inlagda på en avdelning på Sachsska Barnsjukhuset. Det var visst bråttom och det knöt sig i magen på oss.

Det tog oss flera månader av undersökningar, blodprover och hjärnröntgen innan vi fick beskedet att hon troligen hade haft en blödning i hjärnan. Alla tester de gjort var för att utesluta epilepsi och allehanda möjliga åkommor. De hade sett en ärrbildning och neurologen som lämnade beskedet sa att dottern hade läkt ut den själv och troligen skulle vi aldrig mer märka av det som hänt. Om något var väl med detta så var det att vi i alla fall fått veta att hon var kärnfrisk. Åtminstone var det så vi tänkte.

För ett tag sedan satt hon intill mig och skulle ”flörta”. Jag förklarade att när man flörtar så gör man det genom att blinka bara med ena ögat. Hon stängde vänster öga och kisade med höger. För att vara fem år klarade hon det riktigt bra, tänkte jag. Men när hon skulle försöka styra det högra ögat och låta vänster vara öppet så gick det inte. Hon fick ta sina fingrar till hjälp för att ens lyckas stänga höger ögonlock. Det var som att kopplingen från hjärnan som säger till muskeln att dra ihop sig inte fungerade. Hon försökte verkligen, men ingenting hände.

Jag slängdes plötsligt fem år tillbaka i tiden och undrade om allt det vi går igenom just nu ändå hänger ihop på något sätt. Ögonlocket hon nu inte kan styra är samma öga som hon då krampade i. Visst har jag många gånger tänkt på det som hände när hon var spädbarn, men kan det verkligen ha något samband med de diagnoser som hon idag har fått?

Vi har alltid känt att det varit något med vår dotter som har varit annorlunda, men vi har inte förstått vad. Har man inte varit så nära små barn innan man själv blir förälder, är det svårt att förstå hur barn fungerar och vad de i vissa åldrar förväntas klara av och inte. Det är svårt att förstå vad som är normalt och inte. Det enda man kan göra är att läsa på och höra hur andra gör och fråga sina vänner och bekanta om hur de gör när barnet trotsar och när det av olika skäl blir jobbiga situationer hemma.

Om man sen inte orkar plöja igenom alla böcker som finns om barns utveckling, eller har utbildning inom ämnet, så vet man inte att ett barn vid 18 månaders ålder inte förväntas kunna prata med långa meningar. Att om de gör det så kan det vara något som avviker i deras utveckling. Åtminstone visst inte vi det. Istället tänker man att oj vad mitt barn är tidigt och så blir man lite sådär smygstolt. För sånt skryter man väl inte om? Det finns ju barn som inte ens börjat prata i den åldern. Ska jag då komma och säga hur duktigt mitt barn är…

Det är också svårt att förstå att det kanske är något som avviker i hjärnans funktion om barnet är tidigt både motoriskt och verbalt. Visst noterade jag många saker som min dotter gjorde, som det sas att barn inte gjorde i en viss ålder. Men eftersom hon pratade och gick och hela tiden tog för sig, så var det ingen som tänkte mer på det. Inte ens att hon satt en timme vid matbordet när hon åt väckte något annat än avund från andra föräldrar vars barn direkt ville iväg och leka. För oss var även det jobbigt, för vi gjorde ju inget annat än satt vid matbordet.

Att hon inte lekte på ett sätt som barn i hennes ålder förväntas göra, var inget som vi tänkte på. Hur skulle vi veta hur ett barn på ett och ett halvt, två, tre eller ens fyra år brukar leka? Hon skötte ju sig själv så bra och visste vad hon ville, så då var väl allt okej, tänkte vi i vår lilla värld av okunskap om barns utveckling i lek. På årskontrollerna på BVC kontrolleras att de växer som de ska, att de har lärt sig att gå och att de kan rita huvudfotingar. De frågar om hur barnet äter och hur uteaktiviteterna är. Om det hade funnits med frågor kring barnets lekutveckling och vad barn lär sig genom leken, tror jag att man tidigare skulle hitta barn som avviker från det normala.

Trots många funderingar var det först när hon hunnit fylla två som vi på riktigt började tänka att det var något som var annorlunda med henne mot andra barn. Hon blev hysteriskt rädd för flera saker och vi kunde inte trösta henne. Vi märkte också att hon var väldigt ljudkänslig och köpte hörselkåpor. Vi tog upp det på både BVC och förskolan och fick svaret att det var vanligt att barn i den åldern var rädda för ljud, tills de lärt sig vad ljuden kommer ifrån. Det stämde inte för oss. Rädslan vi upplevde stod för något helt annat. Det hjälpte inte hur mycket vi förberedde, visade och förklarade, eller om det var helt uppenbart vart ljudet kom ifrån. Hon var lika hysterisk ändå.

Hon var egensinnig och envis och vi konstaterade att med den viljan kommer hon komma långt. Om vi föräldrar bara överlever på vägen.

Jag minns när hon var tre år och var hängig med feber till och från under tre veckors tid. Hon sov sig igenom dagarna, vilket var väldigt ovanligt eftersom vi redan när hon var två gav upp med att få henne att sova middag. Eftersom vi misstänkte både streptokocker, borrelia och körtelfeber (ihop med läkare) skulle vi ge henne antibiotika. Hon vägrade. Och då menar jag verkligen vägrade. Vi provade alla sätt vi kom på. Hålla i, muta, truga, locka, pocka och leka. Vi blandade i glassar, chokladsåser, välling och saft. Vi gav den som den var, vi var konsekventa och vi belönade. Ingenting fungerade.

En dag ringde jag desperat sjukvårdsupplysningen för att fråga hur jag skulle göra. Lite nedlåtande fick jag till svar att det var väl bara att hålla i och ge henne medicinen. ”Så svårt kan det väl inte vara, hon är ju bara tre år.” Som att jag inte hade provat det den där gången då hon skrikit hysteriskt i över 30 minuter på en öppen balkong. När det slutade med att hon desperat och gråtande kröp in i ett litet hål i vår tv-bänk för att komma undan både mig och den fruktade medicinen. Efteråt ställde jag mig frågan; vart går gränsen mellan att det är jag som förälder som bestämmer och att jag kränker mitt barn?

När hon var två fick hon en lillebror. Honom brydde hon sig bara om ifall något annat barn visade honom intresse. Jag tyckte ärligt att det var ganska skönt, för jag fick möjligheten att ägna mycket tid åt honom, något jag hade haft svårt för när hon var liten. Hon lekte ju så bra själv nu, hon pratade och hon gick, sprang och klättrade och kunde redan lite bokstäver, så att hon inte brydde sig om lillebror, var inte något att fundera över. Eller, borde vi ha förstått att något inte var som det skulle?

Det finns en mängd olika händelser som vi funderat mycket över under hennes första fyra år, både hemma och på förskolan. På utvecklingssamtalen pratade vi om hennes svårigheter att koncentrera sig, att hon var klok och intelligent, att hon alltid var kvar sist vid matbordet och hela tiden behövde bli påmind för att äta. Hon sov inte på vilan och hon hade svårt att vara tyst och inte störa de som behövde sin vila. Hon fick byta plats för att få mer avskild vila för att kunna slappna av, men var lika snabbt tillbaka in i ”hetluften” igen, eftersom hon inte heller där kunde ligga still.

Vi pratade om hennes intressen och jag och min man hade svårt att svara på vad hon egentligen tyckte om att göra. Förutom att hon var totalt fixerad i sina små Pippifigurer i mer än ett halvår, såg vi ingenting som direkt fångade hennes intresse några längre stunder.

Vi letade ständigt efter nya sätt att hantera hennes utbrott och motstånd till att göra det vi sa åt henne att göra. Var det fler än hon och jag i närheten så fick jag inte hennes uppmärksamhet. Jag ifrågasatte mig själv som mamma hela tiden. Vad gjorde jag för fel? Varför kom vi ingen vart? Ingenting fungerade mer än en eller ett par dagar. Sen var vi tillbaka på ruta ett igen. Det var något som inte stämde. Men vad?

När hon var tre började vi fundera på om hon hade ADHD. På förskolan hade vi också pratat om hennes koncentrationssvårigheter, men kommit fram till att hon kunde ju faktiskt vara stilla om hon t.ex. var helt själv vid målarstaffliet eller när hon såg på tv hemma. När Mellanvården, som vi gick på en period när hon var 3,5 för att träna samspelet, inte såg några tecken på ADHD tror jag vi la de tankarna åt sidan ett tag. De jobbar ju med sånt här och ska väl veta. Om de inte ser tecken på ADHD så är det väl inte så. Men inom oss var det ändå något som inte stämde. Men vad?

På hösten efter att hon fyllt fyra år var det ingenting som fungerade längre. Kvällarna gick från att alltid ha varit jobbiga till hysteriska. Hon föll ihop som en våt fläck innan vi ens kommit utanför grinden på förskolan på eftermiddagen. Hon satt under köksbordet och bara skrek i över en timme och hon gav sig på sin lillebror. Utöver det vi själva upplevde hemma fick vi också höra från förskolan att hon hade problem med samspelet med sina kompisar. Hon var den som alltid skulle bestämma och kunde inte ta några motgångar. Hon sa elaka saker och kunde inte förstå att kompisarna blev ledsna över saker hon sa. Här satte tankarna igång på allvar.

Vi märkte ju så tydligt att hon inte mådde bra, men vi förstod inte varför. När vi berömde henne och sa att hon var bra bröt hon ihop. Hon sa att hon inte tyckte om sig själv. Hon var inte mer än fyra år, tiden då livet ska vara en lek. Hjärtat brast. Vi var inte längre osäkra på om det var något som inte stämde. Vi ville veta vad.

Förskolan hade påtalat att de var oroliga över hur hon mådde och att det inte fungerade i samspelet med kompisar. Många gånger var det också problem och bråk med hennes närmaste fröken, som inte fick henne att göra det hon förväntades göra. Men ändå kunde vi inte tänka längre än de ADHD-funderingar vi burit under en längre tid. Autism fanns inte i vår vokabulär på den tiden. Än mindre visste vi att det fanns något som hette högfungerande autism.

Det var först när jag träffade en vän som har en dotter med autism som ljuset plötsligt gick upp för mig. En mening om att de varit på badhuset och att dottern fått ett utbrott för att hon fått för lite att äta, räckte för att jag skulle inse att min dotter också har autism. Hur kunde jag gå från att knappt veta vad autism var, till att plötsligt bara veta att det var just det mitt barn hade?

Vi hade under så lång tid försökt följa den allmänna instruktionsboken för hur barn är och hur man ”ska” göra när barn är trotsiga (för att ta ett exempel), så vi hade helt missat att det finns olika instruktionsböcker. Vi märkte bara att instruktionerna inte fungerade. Plötsligt hittade vi rätt bok och på en gång märkte vi skillnaden.

Eftersom hon hade haft en så jobbig höst på förskolan var ett naturligt steg att vi direkt vände oss till dem och berättade om våra misstankar. På hemmaplan gjorde vi allt vi kunde för att underlätta utifrån dessa nya förutsättningar. Vi kontaktade barnläkare och fick utan tvivel en remiss för utredning med frågeställning autismspektrumstörning.

För oss var det självklart att vi nu tillsammans med förskolan skulle leta oss fram till bra anpassningar för att hjälpa henne att klara dagarna även i deras miljö. För att hon skulle må bra och att vi skulle minska utbrotten hemma. Vi kunde inte drömma om att vi skulle mötas av att det inte längre var några problem. Att de nu ansåg att det bara handlade om att hon skulle lära sig att leda sina kompisar bättre. Det var ju inte länge sen som vi så tydligt uppfattat personalens oro om hur hon mådde. Det fanns också många händelser på förskolan under årens lopp som för oss blev uppenbart när vi nu såg sambandet.

Vi kom med tankar om en neuropsykiatrisk utredning med en möjlig diagnos som följd och stötte på ett motstånd vi inte förstod. Vi fick höra att de inte var vana vid att det var vi föräldrar som kom med frågeställningen. Att det var hemma vi hade utbrotten, så då var det hemma vi skulle åtgärda problemen. Vi förstod att det troligen var okunskap om funktionshindret autism det handlade om, så vi gav utdrag från diagnoskriterier för att visa på det vi såg. Vi möttes av kommentarer som ”hon väcker inga funderingar” när vi tipsade om boken ”Barn som väcker funderingar” och att de måste vänta på vad utredningen visade, ”för tänk om vi gör fel”.

Vi som äntligen förstått vad allt handlade om hade ingen aning om att vi skulle mötas av så mycket okunskap från personer som är utbildade och som arbetar med barn varje dag. Vi trodde att det var barnets välmående och behov som stod i fokus. Inte vad man såg med egna ögon. Vi trodde att vi föräldrar hade värdefull kunskap om hur vårt barn fungerar. Inte att det bara handlade om vad som syntes i förskolan. Utåt sett ser ju dessa barn helt normala ut, men inuti är det ett fullständigt kaos. Ett kaos som vi föräldrar får leva med hela dygnet, alla dagar i veckan, året runt. Inga raster, ingen semester.

Förskolor som inte förstår och en utredning utan svar

För några år sedan flyttade det in en familj på vår gård som har en pojke med autism. Vi såg dem sällan och deras persienner var alltid neddragna. Det hela verkade suspekt och hemligt på något vis. Det var som att det var något som bara skulle finnas där bakom stängda dörrar och som man inte skulle prata om. Idag är vi den familjen. Jag undrar vad andra tänker som de inte vågar säga till oss.

Om någon hade frågat mig då vad jag visste om autism hade jag troligen gett en tafatt förklaring i stil med vad jag sett i filmen Rainman. Det hade aldrig kommit nära så jag hade aldrig behövt lära mig.

Att kunskapen rent generellt är låg om autism, och om högfungerande flickor närmast obefintlig, tills man stött på det, tycker jag inte alls är konstigt. Har man däremot arbetat med barn i många år tycker jag att det är anmärkningsvärt att man inte lärt sig att det kan finnas saker under ytan som inte syns. Föräldrar vänder sig inte till sitt barns skola eller förskola med en oro utan anledning.

Som jag skrev i mitt första inlägg kring vår historia ville vi ge förskolan verktyg till att förstå det vi försökte säga. När vi tipsade om Gunilla Gerlands och Ulrika Aspeflos bok ”Barn som väcker funderingar” fick vi ett snabbt och avvisande svar ”men hon väcker inga funderingar”. Att vi förklarade att det fanns mer med vår dotter än vad de såg borde väl ha väckt en vilja att lära sig mer om något som de inte tidigare mött?

För snart två år sen fyllde vår dotter fyra år. Det var den där åldern som vi tänkt att ”Då blir småbarnslivet lättare. Fyraåringarna är mer självständiga och då är det bara några år kvar tills lillebror också är där och vi är förbi de slitigaste småbarnsåren”.

Istället för att bli mer självständig backade hon i sin utveckling. Tankar kring vad det var som inte stämde satte fart. Varför orkade hon inte hela dagar på förskolan längre? Varför satt hon under bordet och bara skrek? Varför blev livet inte lättare?

Det var personalen på förskolan som först tog upp med oss att de var oroliga för hur hon mådde. Hon hamnade ofta i konflikt med kompisar och de valde andra att leka med istället. ”Jag vet inte vad jag ska göra längre, ingenting jag gör fungerar” sa personalen ibland när jag hämtade.

Var det storleken på gruppen? Var det att hon nu var på den stora förskolegården? Eller lekte hon för mycket med äldre barn som gjorde att hon var hård i sitt språk med kompisarna? Hon lekte ju inte ens med äldre barn. Frågorna var många. Så länge allt handlade om att hon var ett barn enligt normen hade vi personalen på vår sida i att hitta förklaringar och lösningar.

När vi bad om ett möte för att berätta vad vi misstänkte och att vi sökt en neuropsykiatrisk utredning tog samarbetsviljan slut. Nu såg de inte längre några problem och så länge de inte såg något så kunde de inte heller göra något, fick vi höra mer än en gång. Att vi gav konkreta önskemål om en lugnare matsituation, en vila avskilt från den större gruppen och tydliggörande pedagogik med hjälp av visuellt stöd spelade ingen roll. ”Tänk om vi gör fel. Vi måste få veta vad utredningen visar först” och ”det säger hon inte här” var svaren vi fick. Av både personal och förskolechef.

Istället för att på möten diskutera konkreta handlingar som kunde hjälpa vår dotter att orka med sina dagar, både på förskolan och hemma, gick möte efter möte ut på att vi förklarade hur vår vardag såg ut. Vi berättade vad högfungerande autism och asperger är och hur det kan se ut för flickor. Även om hon ännu inte var utredd hade vi läst allt vi kommit över och var tämligen säkra på åt vilket håll det pekade.

”Hon kan förklara vart köket ligger och hon ställer sig i kön för att tvätta händerna efter lunchen” var förklaringen till att hon inte kunde ha de svårigheter som vi talade om. Det var hela tiden motsatsförhållanden istället för att ta till sig vad vi som föräldrar sa att vi upplevde att hon behövde hjälp med. Vi bad dem inte ställa någon diagnos eller ge några svar. Vi bad dem hjälpa vår dotter att få tillbaka glädjen över att vilja vara på förskolan.

”Det kan ju vara så att problemet finns någon annanstans eftersom vi inte ser något här” sa förskolechefen en dag som en förtäckt mantel över att det var vi föräldrar som var problemet. Att en erfaren barnläkare hade bedömt att det fanns goda skäl för en neuropsykiatrisk utredning var inte skäl nog för att lyssna på vad vi föräldrar bad dem hjälpa henne med.

De hade inte varit med om att föräldrar kom med misstanke om en diagnos. Det skulle visst vara pedagogerna som slog larm för att svårigheterna skulle finnas, inte tvärtom. Att ett barn trotsar där det är som tryggast verkar alla ha förstått vid det här laget, men att ett barn kan hålla ihop inför personer utanför familjen är visst en helt främmande tanke för många som jobbar med barn. För mig är skillnaden liten.

Istället för att ta till sig att det kunde ligga något i vad vi sa och fokusera på att hjälpa vår dotter att må bra fick vi tips på hur vi skulle lämna henne utom synhåll när hon vägrade att följa med då vi skulle gå hem från förskolan när hon var så trött så att hon föll ihop utanför grindarna. För när förskolechefen gjorde så med sina barn så kom de med till slut.

Där satt vi på möten med förskolechef, personal och specialpedagog och fick tips på hur vi skulle uppfostra vårt barn. Vi var där för att be dem hjälpa vår dotter att orka göra något mer än att bara vara i deras verksamhet sex timmar om dagen. Hela tiden sköt de problemet framför sig för att utredningen skulle blir klar så att utbildade personer skulle ge dem svar om vårt barn som vi föräldrar tydligen inte var förmögna att ge. Som att de var säkra på att de hade rätt och vi hade fel. Så länge de inte såg något problem och hon var glad när hon var där så var det ju så komplext, det måste vi väl ändå förstå.

Under en period hade de en vikarie på avdelningen. En kvinna som vikarierat till och från. En fredag satt hon i soffan inne på avdelningen när jag hämtade. Barnen klättrade omkring henne och när jag frågade hur min dotter ätit under dagen fick jag ett avspisande svar:

”Det är inget konstigt med din dotter. Hon äter precis som alla barn i den här åldern. Jag har jobbat med barn med särskilda behov i tolv år och det är inget fel på henne.”

Jag bad inte om råd eller frågade vad hon hade för uppfattning om min dotter. Jag frågade, som de flesta föräldrar gör, hur dagen hade varit och fick ett svar som gjorde det uppenbart att personalen gjorde allt för att säga att det bara var vi som letade fel. Av alla övertramp och händelser var den situationen en av de som upprörde mig mest.

När ett barn genomgår en neuropsykiatrisk utredning ska svårigheterna synas på två av tre platser.

1. Att hon uppvisade svårigheterna i hemmet var det ingen tvekan om. Det var vi som sökte utredning.
2. Utredningsteamet såg en flicka med stora svårigheter inom socialt samspel, hyperaktivitet och viss avvikelse i kommunikation. De såg flera observandum på att saker inte stod rätt till. På lekobservationen kom hon upp i poäng precis under diagnos.
3. Förskolans svar vittnade om en flicka som var helt jämn i samtliga av sina färdigheter. Enligt förskolans intervjusvar var det ingenting som hon hade lättare eller svårare med. Deras skattning var som ett rakt streck, vilket teamet sa var märkligt.

Kuratorn som varit på förskolan och observerat försökte få fram bättre underlag men förklarade svårigheten med det att förskolor ibland tror att utredningsteamen är emot förskolan fast de båda i själva verket är på barnets sida. Förskolans ovilja till att samarbeta för att ge vår dotter en rättvis bedömning fick oss att inse att vi aldrig skulle komma längre där. Vi sökte ny förskola att börja på efter sommaren.

Om det var att förskolan skattade hennes förmågor som ”inte mer än någon annan”, eller att utredningsteamet inte kunde tillräckligt om flickor, som gjorde att hon inte fick någon diagnos fick vi aldrig riktigt klart för oss.

”Vi måste gå efter de kliniska bedömningarna och de kriterier som är uppsatta för att sätta diagnos.”

Kriterierna är satta utifrån den forskning som finns. I stort sett all forskning är gjord på pojkar. Vår dotter är en flicka. Läkaren i teamet ansåg att vår flicka hade för många färdigheter för att få en diagnos och de ville vänta ett år innan de träffade henne igen, eftersom diagnoser är en färskvara. Vi fick känslan att de som utrett henne inte var överens om omfattningen av hennes svårigheter.

Det är inte ovanligt att flickor som kämpat i många år för att passa in och att vara som alla andra i tonåren får problem som självskadebeteenden, ätstörningar och trotssymtom. Idag vet de flesta att tidiga insatser gör stor skillnad för dessa flickor. Ändå ansåg utredningsteamet att vi skulle vänta ett år innan vi kanske skulle kunna få adekvat hjälp.

”Den hjälp ni skulle få från habiliteringen är ändå ungefär det som ni redan har kommit igång med hemma.”

En klen tröst eftersom det egentligen var ett tecken på att de förstod hennes svårigheter men av något skäl inte ville ställa diagnos.

Vi väntade inte. Vi skickade en egen remiss direkt till den mottagning i Sverige där kunskapen om flickor med autism och ADHD är som störst. Att få komma dit var som att landa i en stor mjuk famn. Vi blev bemötta med förståelse och respekt och de såg saker som vi i månader försökt förklara för döva öron. Den dag då vi äntligen fick hennes diagnoser på papper drog vi en suck av lättnad.

Hur kan det vara så stor skillnad? Hur kan det vara så tydligt för en person när någon annan anser att de måste gå efter pojkarnas kriterier? Hur får skillnaden på hjälp vara så stor beroende på vart i landet man bor? Hur kan det få hänga på att vi som föräldrar ska lägga ner både kraft, tid och pengar och åka till andra sidan landet för att få de svar som vi behövde?

Tyvärr blev bytet av förskola ännu ett bevis på hur liten kunskapen om flickor med autism är. Vis av våra erfarenheter var vi mycket tydliga med hennes behov redan innan vi tackade ja till den nya platsen. Vi blev utlovade att hon skulle få de anpassningar vi bad om. Några veckor in på terminen började hon vägra gå dit och vi såg att hon föll tillbaka. Vi som från början talat om att hon behövde visuellt stöd och anpassningar oavsett vad de såg där fick än en gång höra från en förskolechef:

”Vi måste själva se för att kunna göra något. Vi kan inte göra anpassningar bara för henne. Det måste bli bra för alla barn i gruppen.”

Bytet vi trott skulle underlätta övergick i nästa mardröm.

Till hösten ska vår dotter börja i förskoleklass. Vår lilla flicka, som i vissa lägen inte är mer än tre i sin kognitiva utveckling, ska gå i skolan och lära sig saker på en sexårings nivå när hon rent teoretiskt själv ofta är på en nioårings. Om det är komplext? Ja. Om det väckt funderingar? Absolut.

Med hjälp av hennes diagnoser, våra erfarenheter och flertalet samtal med både rektor, specialpedagog och lärare på den kommande skolan känner vi oss ändå för första gången ganska trygga med att det val vi gjort är så bra som det kan bli. Vi får ta motgångarna när de kommer och vi hoppas på ett gott samarbete med hennes blivande lärare och rektorer.

Det är skrämmande att kunskapen och förståelsen är så låg hos de som tillbringar hela dagarna tillsammans med våra barn. Genom att berätta vår historia kan kunskapen öka och andra flickor som inte väcker några funderingar kan få bättre hjälp.

Lotten Grape