Farah Roukachi hade inget talat språk förrän hon vid fem års ålder sade sina första ord.

– Innan dess kommunicerade jag genom att få frustrationsattacker och bita på knogarna för att visa att något var fel, berättar Farah.

Farahs mamma fick vända sig till vårdcentra­len flera gånger för att få hjälp. Till slut fick de hjälp av en barnpsykolog som kom hem till dem. Det ledde till en utredning vid barn- och ung­domshabiliteringen där Farah fick diagnoserna autism och utvecklingsstörning.

Den sistnämnda diagnosen togs sedan bort när Farah var i ton­åren och det var tydligt att hon inte hade någon intellektuell funktionsnedsättning. Farah blev erbjuden plats i särskola men hen­nes mamma ville att Farah först kunde prova att gå i vanlig skola med en stödpedagog. Det gick bra trots att hon var sen i språklig, social och kog­nitiv förmåga. Efter flera år hos logoped kunde hon vid nio års ålder prata som sina jämnåriga.

– När talet kom i gång utvecklades även min kognitiva och sociala förmåga.

Farah började skriva mycket och hennes in­tresse för förändringsarbete växte fram.

– Jag började få en känsla för rätt och fel.

Behövde rutiner och ordning

Ordning och reda var viktigt för Farah. Allt skulle vara på ett visst sätt och i en viss ordning. Om hennes rutiner ändrades eller om någon flyttade på hennes saker fick hon frustrationsattacker. Likaså om hennes byxor eller ett skosnöre satt fel. Om klänningen fått en fläck måste den bytas på en gång.

– Annars kändes det som katastrof, som att hela min tillvaro raserades.

Det krävdes tid och tålamod för att Farah skulle prova nya saker. Oftast vågade hon inte även om hon ville. Första gången hon var på en lektion för att lära sig spela trumma vägrade hon testa.

– Jag skrek, bet på knogarna och vågade inte röra trumpinnen.

Hon fick sitta bredvid läraren och lyssna på musik.  Den fjärde lektionen vågade hon själv prova. Musik kom sedan att bli ett stort intresse för Farah. I tioårsåldern gick hon i musikklass och var med i en orkester och på gymnasiet gick hon ett musikproduktionsprogram.

– Ingen trodde att jag skulle klara det men det gick jättebra. Det var roligt, gav mig mycket och jag växte som person och människa.

Hemmet var en trygghet

Farah är född och uppvuxen i Umeå med för­äldrar från Marocko. Hemma kände sig Farah trygg och accepterad. Utanför hemmet var livet svårare. I skolan kände hon sig utanför och hade svårt att få vänner. På mellanstadiet insåg Farah att hon var annorlunda.

– Jag var mobbad ibland, men det vill jag helst förtränga. Jag hade tur som hade en engagerad stödpedagog som ingrep och löste konflikter.

Precis som musiken har idrott och fotboll haft en stor plats i Farahs liv. Men i början var det svårt.

– I sjuårsåldern var jag en katastrof på fot­bollsplanen, berättar hon och skrattar åt minnet.

Innan hon lärde sig spelreglerna gjorde hon många självmål. Hennes tränare och mamma kämpade med att lära henne reglerna.

– Jag är tacksam att de inte gav upp!

Farah blev sedan riktigt bra på fotboll. På fotbollsplanen blev hon accepterad men det var svårare vid sidan av planen. De sociala spelreglerna var ännu krångligare än fotbollsreglerna.

Engagemang för mänskliga rättigheter

Farah engagerade sig tidigt för mänskliga rät­tigheter och mot rasism. I högstadiet arbetade hon för organisationer som Mama Africa och Internationella kvinnoförbundet. I föreningslivet hade hon nytta av sina erfarenheter och kände sig trygg och accepterad. Där fick hon vänner och blev ofta utsedd att hålla tal på manifestationer. Efter gymnasiet utbildade sig Farah på socionomprogrammet för att kunna bidra till att inkludera människor med olika funktionsnedsättningar i samhället.

– Jag har alltid gillat att studera, läsa och skriva flera timmar i sträck. Gå på djupet. Ibland fick mina föräldrar säga åt mig att ta paus.

Efter mörkret kommer ljuset

För två år sedan började Farah skriva på Efter mörkret kommer ljuset, en bok som hon gav ut förra året. I den vill hon bryta fördomar och förmedla hopp.

– Det handlar om att vara stolt över sin bak­grund och identitet och tro på sig själv, sina mål och drömmar. Det handlar om att ta sig över hin­der på vägen och att inte låta andras fördomar påverka och hämma en själv.

Farah skriver i boken om hur egna tunga erfa­renheter genom åren förvandlats till drivkrafter. Hon har också intervjuat flera personer som hon tycker är inspirerande. Farah har efter det själv blivit intervjuad i flera medier och många har tagit kontakt med henne när de läst boken och berättat om sina egna erfarenheter.

– Jag trodde inte att jag skulle få så mycket gehör och respons. Det känns jätteroligt. Jag har fortfarande ibland svårt att prata om mig själv, men blir rörd av folk som kontaktar mig.

Lättnad att berätta om sin autism

Farah är stolt över sin autism och ser det mest som en styrka men så har det inte alltid varit. Tidigare såg hon autismen enbart som en svag­het och vågade inte berätta om det. Innan hon började skriva boken visste inte ens hennes vän­ner om att hon har autism.

– Det var en lättnad att berätta!

Farah blir arg och frustrerad när folk genera­liserar, stigmatiserar och pratar stereotypt om personer med autism. Många förstår inte att det finns så stor mångfald i spektrumet och att autism med rätt stöd och förståelse kan bli en styrka. Hon har träffat personer med autism som gett upp hoppet för att de inte har någon som tror på dem. Själv är hon tacksam över allt stöd hon får från sin familj.

Skriver för att strukturera

Jag frågar Farah vad hon har för svårigheter nu som vuxen.

– Ibland har jag svårt att hantera stress. Att få alla bollar i livet att inte krocka med varandra. Om det blir för mycket blir det blackout.

– Då sätter jag mig ner med papper och penna och skriver i punktform och strukturerar, försö­ker få isär bollarna. Jag skriver för att hantera vardagen.

Farah har arbetat vid sidan om sina studier, både för att få pengar till boken och för att hjälpa andra. Hon har vikarierat på HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn och ungdomar och även varit aktiv ideellt för att stötta den målgruppen.

– Jag vet hur jobbigt det är att känna sig utanför.

Farah räknar med att bli klar med masterprogrammet i socialt arbete till våren. Vad hon ska arbeta med i framtiden vet hon inte, men hon vill arbeta för mänskliga rättigheter och gärna i någon form av föreningsarbete.

Text: Hanna Danmo
Foto: Christina Teuchler