Neurotypisk
1998 dök det på nätet upp en webbsida för Institutet för studiet av neurologiskt typiska (Institute for the Study of the Neurologically Typical). Sidan var skapad av en person som kallade sig Muskie. Det förtydligades att sidan var ett skämt. Det fanns en länk att klicka på för den som behövde hjälp att förstå humorn. Ett skämt, men det var ett skämt med allvar i botten.
Muskie, som egentligen heter Laura Tisoncik, hade året innan vid 41 års ålder fått en autismdiagnos. När hon läste mer om autism reagerade hon på hur arrogant många experter uttryckte sig om autistiska personer. Det var som reaktion på det som hon gjorde webbsidan för det påhittade institutet.
På webbsidan gjorde Muskie diagnoskriterier för neurotypiskt syndrom, en neurobiologisk störning som kännetecknades av upptagenhet med socialt samspel, inbillad överlägsenhet och en besatthet med likformighet.
Neurotypiska individer antog att deras upplevelse av världen var den enda korrekta. De hade svårt att vara ensamma, de var intoleranta mot olikheter hos andra och i grupp vidhöll de dysfunktionella ritualer för att upprätthålla gruppens identitet. Neurotypiska personer hade svårt att kommunicera rakt och tydligt och förekomsten av lögner var hög. Syndromet var livslångt och gick inte att bota.
Webbsidan var både rolig och träffsäker i sin kritik av hur autism brukade beskrivas. Sidan blev välbesökt och allt fler började använda neurotypisk för att beskriva att någon var icke-autistisk. I början användes ordet främst av autistiska personer som precis som Muskie reagerat på hur autism ensidigt beskrevs negativt.
2001 dök ordet upp i Svenska Dagbladet. I en faktaruta förklarades att det kom från en humorsida, men i den tillhörande artikeln användes begreppet på ett seriöst sätt för att beskriva hur det kunde vara för en autistisk person att leva i ett neurotypiskt dominerat samhälle.
“Neurotypisk” spred sig och användes de kommande åren av allt fler. Till slut hade ordet använts så ofta att det på 2010-talet även i en del forskningssammanhang började uppfattas som ett objektivt sätt att beskriva personer som inte var autistiska.
Neurodiversitet
När Muskie gjorde webbsidan för det påhittade institutet bjöd hon in andra autistiska personer att bidra med texter. En av de som gjorde det var Judy Singer, en australisk sociolog som precis som Muskie i vuxen ålder identifierat sig som autistisk. Under arbetet med en avhandling i sociologi skapade Judy begreppet neurodiversitet. Första gången ordet dök upp i en publicerad text var 1998.
Under årtionden hade autism betraktats som något som var fel. En bugg i systemet. En avvikelse från den neurologiska normen. Det Judy gjorde var att vända på det synsättet.
Neurodiversitet, så som Judy beskrev det, innebar att det fanns olika sorters hjärnor, utan att de därför var rätt eller fel. Därför var det viktigt för självkänsla och livskvalitet hos autistiska barn och unga att de fick växa upp och vara accepterade just som autistiska. Självklart skulle de få stöd när det behövdes, men det var inte “mindre autistisk” som var målet.
Idag används neurodiversitet inte bara specifikt i relation till autism utan även till andra sätt att vara och fungera.
Text: Mats Jansson
Texten har varit publicerad i Tidningen Autism nummer 3 2021