Mobbing

 
Jag har försökt att skriva en historia som legat i mig länge. Sedan gymnasiet har jag försökt att skriva av mig min skolgång. Mest för min egen skull, för jag vill få bort det ur mig och läka mig själv. Men jag har inte lyckats skriva ner det, trots många helhjärtade försök.
Då och då dyker det upp i mig. Minnen och känslor som jag inte har koll på. Som ett svart hål som man dras ner i. Det är rädsla, oro, sugande och deprimerande. Jag mår dåligt av detta och det finns inget som jag kan hänga upp det på i mitt liv nu.

Jag har Aspergers syndrom och detta gjorde att jag blev mycket mobbad och missförstådd i skolan. Både av elever och lärare. Det fanns ingen diagnos att ställa då, och en liten skola där livet stannat i 60-talet, trots att det var 80-tal. När jag började skolan trodde jag inte att jag var annorlunda än andra. Det är väldigt svårt att själv komma till insikt om att man tänker annorlunda och uppfattar saker på andra sätt. Jag trodde att alla var som jag, tänkte som jag, kände som jag och betedde sig som jag. Men det tog inte lång tid innan jag blev mobbad i första klass. Jag blev både slagen och retad. Min lärare trodde inte på mig när jag berättade det och jag fick stryk för att jag skvallrade. Jag har extremt svårt för att bli arg, och jag är pacifist så jag slog aldrig tillbaka. Att jag inte blev arg eller sade ifrån att det var för mycket gjorde att jag inte satte några gränser för mobbingen, vilket urartade. Mina föräldrar försökte hjälpa mig med mobbingen, men skolan var fast på 60-talet och gjorde inget. Det var ju lärarbarn som mobbade och de kunde ju inte göra något som var fel.

Saker kan så lätt bli till en vana, och jag vande mig vid mobbingen. Jag blev kär för första gången i en flicka i klassen som inte retade mig. När klasskompisarna kom på detta efter ett halvår, så började de reta mig för det. Det kunde jag hantera, för jag var van. Men sedan började de reta Ingela, flickan jag var kär i. Vilket gjorde att hon blev mycket ledsen och började gråta. Då blev jag arg för första gången i skolan. Detta var i tredje årsklassen. Så jag slog till den största killen i klassen rakt på näsan. Det var första och enda gången jag slog tillbaka. Det blev rött inom mig och jag agerade utan att tänka. Efter det så vågade jag inte titta på någon flicka för jag ville inte att någon skulle tro att jag var kär i någon så att de skulle bli retade för det. Jag fortsatte att vara kär i Ingela ända upp i åttan, men jag vågade inte säga eller göra något för att någon skulle se det. Känslan av fara av att jag är kär i någon ligger kvar i mig och ställer till problem när jag blir kär fortfarande.

När sommarlovet kom den tredje årskursen så blev jag mordhotad av mina klasskamrater. Inte bara att de sade att "jag skall döda dig", för det hade jag hört förut. Denna gången så åkte bussen en annan runda och innan jag hoppade av så sade de till mig att nu vet vi var du bor så i sommar kommer vi hem till dig och tar död på dig. Jag tog detta bokstavligt, vilket man har lätt för med min diagnos. Så jag var rädd hela sommaren att de skulle komma och döda mig. Jag ville inte att de skulle göra min familj illa så jag försökte vara i skogen så mycket jag kunde. Man skall inte tänka på sin egen död när man är tio år gammal. Det är inte bra att tro att idag kan jag dö. Men det gör att man lever på ett helt eget sätt. När sommaren var slut så var jag tvungen att gå tillbaka till skolan. Jag var skräckslagen fast det inte syntes på mig. Jag trodde inte att det kunde bli sämre, men det visade sig snart att det kunde bli det. Jag fick en ny lärare och hon gillade inte mig på grund av min religion och på grund av att hon umgicks med mina mobbares föräldrar. Så jag blev mobbad av min fröken ganska svårt. Jag fick inga frågor som jag räckte upp handen på. Utan när jag inte kunde så fick jag svara och hon skällde ut mig inför klassen ofta. Så jag lärde mig att räcka upp handen på de frågor jag inte kunde och vise versa.

Jag blev sjuk i slutet av den terminen. Om det berodde på att jag blev slagen så ofta i magen eller på grund av något annat, så kollapsade min mage. Jag fick diareér hela tiden och var snuvig. Jag ville inte gå på toan på skolan på rasten för då doppade de mig i toaletten, och jag fick inte gå för fröken på lektionen. Min läkare konstaterade att jag var allergisk mot något. Eftersom jag inte visar något på några pricktester, så var alternativet att gå i diet. Ta bort en allergen i taget tills jag blev bra. Jag kunde inte vara i skolan för de kunde inte göra sådan kost som ändrade sig så och mina diareer gjorde det svårt att gå så långt från en toalett. Så jag var hemma de månaderna. Jag gjorde mina läxor noggrant och var glad för att vara hemma. Det visade sig att jag var mjölkproteinallergiker, vilket är vanligt bland de som har min diagnos. När jag kom tillbaka till klassen så sade mina klasskamrater att fröken sagt att jag inte gjort mina läxor själv utan att mina föräldrar gjort dem. De trodde att jag fuskat. Trots att jag hade läkarintyg på min allergi fick jag inte någon mjölkfri mat i skolan. Jag fick reda på senare att de hade skickat mjölkfri mat en mil men min fröken hade övertalat mattanterna att jag inte skulle få den. Så jag fick äta mackor som jag fick hemifrån. På sätt och vis så var det lättare. Man slapp alla köerna och det eländet det medförde och man slapp att bli knuffad och retad i matsalen. Mina klasskamrater åt och då fick jag en stund ledigt.

Det är svårt att beskriva hur man upplevde allt det här. För jag stängde av en del av mig själv när jag blev mobbad. Jag kunde stänga av smärtan när de slog mig, så att jag kunde skratta dem i ansiktet när de gjorde det. De fick mig aldrig att göra som de ville. Jag var väldigt envis och jag kände att jag vann över dem för de kunde inte göra vad de ville med mig. Jag stängde av så mycket jag kunde. Jag trodde inte att orden de sade påverkade mig, eller att lärarinnans mobbing skulle göra så mycket skada som det visade sig göra. För jag stängde av. Men det jag stängde av dyker på mig då och då med en väldig samling av känslor och saker jag inte förstår. Mitt självförtroende var obefintligt vilket har gjort det mycket svårt för mig att klara av vissa saker i mitt liv. Jag kämpar fortfarande med det trots att jag är 31 år gammal. Det är svårt att förklara hur det är att vara rädd för att somna, för man vet att när man vaknar så måste man gå till skolan. Eller hur det är att bli pressad så hårt att hjärnan lägger av och jag fick krampanfall som epilepsi och blackouter. Jag har ett år i mitt liv som är blankt. Jag kommer bara ihåg några få saker, vilket är ovanligt för mig då jag har mycket lätt för att komma ihåg saker.

Det är svårt att beskriva känslan av att försöka skriva av mig det här. Jag har försökt att bearbeta händelserna, men jag mår för dåligt av att gå in i dem. Det brukar sluta med depression och ångest. Men de dyker upp av sig själv ibland och jag har ingenstans att stoppa undan dem.

Tobias Nilsson