Majas berättelse


 
Maja har diagnosen atypisk autism. I den här texten skriver hon om sin skoltid som inte alltid var så lätt, men hon skriver också om hur saker har ordnat sig så att hon som ung vuxen trivs bra idag. Majas text har tidigare varit publicerad i tidningen Ögonblick nr 4 2008. Detta är en något längre version som Maja omarbetat.


Majas berättelse

Jag har atypisk autism och kämpade en hel del i skolan för att försöka få kontakt med kompisar. Jag gick i en vanlig skola. Nu vill jag berätta hur jag kämpade med kompisar i skolan. De första åren hade jag en del kompisar som jag umgicks med. Någon kompis försökte ändra på mig och det gillade jag inte. Då vill jag inte vara hennes kompis mer. Sista året på grundskolan kämpade jag mer med kompisar och jag kände de flesta i klassen. Jag tog upp med klasskompisar om hur jag kände mig och jag talade om att jag kände mig ensam. Jag skrev brev till några i klassen och de gav mig tips på hur jag skulle gå tillväga. Jag gick på BUP och fick samtalsstöd och de utredde mig också, men de hittade inget fel på mig. De sa att jag var normal.

När jag började på gymnasiet och kom till en ny klass, så tänkte att nu blir det nog lite lättare med kompisar. Dessutom gick jag på omvårdnadsprogrammet och där ska man ju bry sig om andra människor. Det var några i klassen som försökte hjälpa mig och stötta mig en del, men jag tyckte inte att det var tillräckligt. Andra året på gymnasiet tog jag upp det på klassrådet att jag kände mig ensam och ville försöka kämpa för att prata mer med de andra i klassen. Det var för att en lärare såg att jag var ensam och att jag ofta satte mig ensam. När någon frågade mig något så svarade jag dem givetvis. Jag kämpade på och jag gick till en kurator på gymnasiet. Det var på våren andra året på gymnasiet som jag tog kontakt med BUP och då utredde de mig igen. De utredde mig i cirka ett år. När jag gick i trean på gymnasiet, så fick jag diagnosen atypisk autism.

Ibland så gav jag upp och la mer energi på läxorna och ignorerade de andra i klassen. Tänkte att jag ska banne mig inte bry mig om dem. Om det t.ex. var grupparbete i skolan, så gillade jag inte det, för de valde inte mig. Ibland var jag med några och gjorde grupparbete med dem, det var jobbigt. Jag tyckte bättre om att arbeta själv i skolan. På gymnasiet hade jag två bra lärare som brydde sig om mig och jag pratade med dem istället för klasskompisarna. Ibland när jag pratade med kompisarna i klassen så kände jag att det var något som saknades hos mig. Då upplevde jag någon sorts kyla ifrån dem.

När jag fick min diagnos så berättade jag det för de andra i klassen och om vilka svårigheter jag har, men jag tyckte inte att det blev så mycket bättre ändå. Nu ett par år senare och tack vare mitt funktionshinder, så har jag ett jobb som jag trivs med. Jag tycker mycket om att baka och om att göra andra människor glada med mina goda bullar. Jag jobbar på ett dagcenter i caféet. Jag bakar bullar och bröd, fixar fram fika och städar i caféet. Jag har en lönebidragsanställning och arbetar heltid och det fungerar väldigt bra för mig.

Om jag kommer till en ny arbetsplats, så har jag svårare att komma in i det. Jag behöver lite längre tid på mig när jag gör uppgifter. Jag har svårt att ta egna initiativ och vara tillsammans med andra människor. Det tar tid för mig att lära känna nya människor. Jag har svårt att känna tillhörighet till andra och känna att jag verkligen kan vända mig till en annan person om det är något. Därför är det viktigt att den personen påminner mig om att det är okej att vända sig till den personen om det är något.

På arbetsplatsen är det viktigt med bra handledning som kan hjälpa mig med saker som rör arbetet. Så att jag inte glöms bort om det är viktiga saker som till exempel ommöblering där jag har mina arbetsuppgifter så att det påverkar min städning. Det får inte försvåra mitt arbete för mycket och om det gör det så kan det hända att jag inte vill städa eller minska städningen. Då är det viktigt för mig att man frågar om jag klarar den förändringen. Jag har inget emot förändringar, många gånger testar jag och ser hur det fungerar för mig. I de flesta fall går det bra.

Det är viktigt för min utvecklings skull att försöka träna på att prata med andra personer. Jag arbetar hellre med en person i taget än med flera personer i samma grupp. Om det blir för mycket att göra på jobbet en period, så kan jag tycka att det blir för jobbigt för mig. Då kan jag dra mig undan. Jag har lättare för att skriva ner hur jag känner mig än att prata om det.

Om jag utför uppgifter i en lokal och det ska vara andra aktiviteter i samma lokal då kan det vara störande för mig. Men mest störande kan det vara om jag inte får reda på det i god tid så att jag eventuellt kan ändra på mina uppgifter.

Om det är något som stör mig så kan jag till en början tänka så här: jag bryr mig inte om det så länge. Men det kan även växa i mig och bli värre. Men jag börjar bli bättre på att säga ifrån. Om jag till exempel tycker en sak, men som kanske är helt oviktigt för någon annan, så kan det vara viktigt för mig.

Om jag har för lite arbetsuppgifter och det är för lång tid till nästa arbetsuppgift, så kan jag tycka att det blir för långtråkigt. Tråkigt kan man ha det hemma. För mig är det bättre att ha något att göra än inget alls. Det kan vara en extrauppgift. Sker det för ofta med arbetsbrist för mig, så kan jag få tankar på att det är dags komma till en ny arbetsplats. Eller att det måste ske en förändring snarast. Jag tycker bättre om att ha varierande arbetsuppgifter.

Även om det kan vara problem på arbetsplatsen, så kommer jag ändå dit i hopp om att kunna lösa det. Det har att göra med att jag är plikttrogen.

Det här är jag bra på: duktig på att baka, bra på att komma ihåg saker och ting, bra på att orientera mig på både nya och kända platser. Jag är även duktig på datorer och det är hur en dator fungerar som jag är väldigt bra på.

Jag bor i egen lägenhet och klarar av det själv. Jag lagar mat varje dag. När jag jobbar och har lunchrast så äter jag det som blev över dagen före. Jag orkar lagar mat varje kväll i veckan när jag kommer hem ifrån jobbet. Jag tvättar mina kläder själv och städar. Jag sköter mina inköp själv.

Mina fritidsintressen är att spela Sims 2 på min dator och varje helg så chattar jag med en kompis som bor i USA. På min fritid så hjälper jag till med trädgården hos pappa och hälsar på pappa vissa helger. Jag tycker väldigt mycket om hundar och andra djur.

Jag har skrivit en diktsamling och jag skriver dikter när jag har kommit på någon bra. Jag tycker om att skriva berättelser också. Min dröm är att ge ut en bok med mina berättelser. Men kanske även skriva en bok om mitt funktionshinder och om mina favoritintressen.

Jag tycker mycket om att resa i världen. Jag tycker om att dansa magdans och jag har lärt mig det själv från resor till Turkiet där jag tittat på andra magdansöser och lyssnat på turkisk musik eller magdansmusik. Jag har en undulat och jag trivs bra med min undulat Filip.

Jag har en kontaktperson som jag träffar ca två gånger varje månad. Den här kontaktpersonen har hästar, katter och en hund. Ibland när vi ses hjälper jag henne med hästarna. Vi går på bio, köper nya kläder och bakar.

Ungefär en gång varje månad så pratar jag med en kurator på vuxenhabiliteringen. Ibland hjälper kuratorn mig med myndighetskontakter om det behövs. Jag har också en god man som hjälper mig med myndighetskontakter.

 
Maja Edman