Hannas Hörna

»Oj, jag har glömt att äta lunch!«

Coronaviruset har ställt till det för alla. Det är svårt att planera sitt liv när man inte vet hur länge detta kommer fortsätta eller hur vardagen kommer se ut resten av året. Under våren har jag som många andra arbetat hemifrån. Omställ­ningen till att göra det har gått bra för mig. Den sociala distansen trivs jag med. Jag har behov av umgänge och gemenskap men det har gått nästan lika bra via dator och telefon. Sällskapet av min man och våra katter räcker långt. Med social distans får jag mer lugn och ro och tid för mig själv. Förut har jag ofta behövt motivera varför jag inte haft tid eller ork att träffa familj och vänner.

Nu har jag bara kunnat hänvisa till rekommendationen att stanna hemma för att undvika onödiga sociala kontakter. Att jobba hemifrån gör att jag tjänar minst två timmar om dagen på att slippa åka till kontoret, inklusive tiden att göra mig redo för avfärd både dit och hem. Jag ska packa ihop mina saker, se att jag har allt med mig, kontrollera att allt är avstängt, släckt, stängt och låst. Den tiden kan jag använda till att göra något roligt eller ta en promenad. Dessvärre blir det oftast skärmtid. Jag kommer upp vid nio varje morgon tack vare min väckar­klocka i vardagsrummet med högt pipande ljud. Klockan tio bör­jar jag jobba. Det går bra att hinna i tid till jobbet men om jag ska var ärlig så skjuter jag ofta fram tandborstningen till lunch, vilket jag ofta sedan glömt efter maten och plötsligt är det nästan kväll.

 Ibland har det hänt att klockan passerat fem och jag upptäckt mig själv sittandes vid datorn med frukostkaffekoppen bredvid. Oj, jag har glömt att äta lunch! Då blir det tidig middag och mor­gontandborstning i alla fall före klockan sex på kvällen… Bättre sent än aldrig. Nya vardagsrutiner kräver nya strategier. Det tar tid för mig att bygga upp sådana. Det tar lång tid att lära gamla kattkvinnor att sitta. Ibland går det inte alls. Katterna Ludde och Ceasar verkar nöjda med den nya varda­gen. Ibland ligger de bredvid mig och spinner när jag arbetar vid datorn. Synd bara att de inte kan hämta kaffe åt mig. När de är överdrivet sociala och vill hjälpa till att skriva på tangentbordet får jag vara bestämd.

Än så länge har det inte blivit något bråk och ingen har behövt portas från något rum. När min man kommer hem brukar han fråga om jag varit ute under dagen. Då skäms jag men erkänner att svaret är nej. Ärlig­het varar längst.

HANNA DANMO … älskar katter och längtar efter att kunna åka på kryssningar igen. Som ung fick hon diagnoserna Aspergers syndrom och tvångssyndrom.

 


 

 

»Det gjorde att mitt liv fick en total vändning«

Häromdagen gick jag förbi ABF-huset i Stockholm. Det var där allt började med konferensen »Aspergers syndrom inifrån« år 1999. För mig var det första gången jag var med på en konferens som nuvarande Autism-och Aspergerförbundet ordnade. För förbundet var det den första konferensen där alla föreläsare hade någon form av autism. Det var ett steg mot ett förbund med plats även för oss som själva har autism. På den tiden fanns det i princip bara föreningsaktiviteter för anhöriga och anhöriga som var förtroendevalda i styrelserna. Efter konferensen ordnades en träff för oss med autism som deltagit på konferensen. En av föreläsarna, Gunilla Gerland, tog med två namnlistor att fylla i för de som ville engagera sig aktivt i förbundet. Den ena lappen avsåg förbundet på riksnivå och den andra distriktsföreningen i Stockholm. Jag var ivrig och nyfiken och skrev upp mig på båda.

I Stockholm blev det en träffgrupp. En lördag i månaden i många år träffades vi och gjorde olika aktiviteter. Några år senare tillkom en diskussionsgrupp. På riksnivå blev det en arbetsgrupp som så småningom blev projektet Empowerment om egenmakt och delaktighet. Nu många år senare är det självklart i riksstyrelsen och distriktsstyrelserna att ha förtroendevalda med autism. Lika självklart är det med aktiviteter för alla medlemsgrupper. År 1999 var jag tjugo år och hade nyligen fått diagnosen Aspergers syndrom. En stämpel, sade en del. Ja, det blev det, men i positiv bemärkelse. Det gjorde att mitt liv fick en total vändning. Jag fick en förklaring och förstod varför jag alltid känt mig annorlunda. Det var en stor lättnad och befrielse att få veta att jag inte var fel, knäpp och konstig utan helt enkelt annorlunda. Och helt okej. Jag blev mer medveten om mina styrkor och svårigheter, varför jag har mina problem och hur de kan lösas eller minskas.

Jag fick veta att jag inte var ensam. Det fanns andra. Jag träffade många av dem och fick vänner. Jag hittade hem till »mitt folk«, som någon uttryckte det. Jag fick veta hur jag skulle förklara mitt annorlundaskap för andra och få förståelse och hjälp. Jag fick börja i en anpassad gymnasieklass för elever med asperger. Från att ha varit udda och utanför blev jag en i gänget. Några av oss elever deltog på konferensen 1999 och svarade på frågor i en panel. Men jag var inte nöjd. Jag ville bli En riktig människa som Gunilla Gerland. En riktig föreläsare. Det blev jag så småningom. Min första föreläsning hade jag på min skola. Nu är föreläsningar en del av mitt jobb. I somras fyllde jag 40. Den första halvan av mitt liv var jag helt ovetande om min autism. Det känns nästan som att jag har levt två helt olika liv.

HANNA DANMO … älskar katter och kryssningar. Som ung fick hon diagnoserna Aspergers syndrom och tvångssyndrom.