En fallstudie

Emma Freijs var fyra år när hon fick diagnosen högfungerande autism/Aspergers syndrom. Det har format både henne och hennes familj på många sätt. Som specialarbete på gymnasiet gjorde Emma en ”fallstudie” om sig själv. Där ingick intervjuer med föräldrarna om henne själv vid olika åldrar. I specialarbetet följer Emma sin utveckling ur både föräldrarnas och sitt eget perspektiv utifrån frågor om bland annat socialt samspel, kommunikation och perception. Nedan kan du läsa ett  kortare utdrag ur hennes arbete.

Genom att klicka på den här länken kan du läsa hela Emmas specialarbete som pdf-fil: Aspergers syndrom - en fallstudie
 
 
Aspergers syndrom - en fallstudie

Emma 6 år
Vad hade jag för svårigheter med socialt sampel?
Mamma: Vid sex års ålder var du mycket ensam, du tyckte inte om att leka med kompisar utan gick för dig själv i skogen. Du hade svårt för att delta i lektionerna, satt oftast själv ute i korridoren och gjorde ditt skolarbete.

Vad hade jag för svårigheter med rutiner/tvång/ångest?
Mamma: Allting här hemma var väldigt rutinbundet för dig, måltider med mera. Att ta på sig kläder på ett visst sätt. Du lekte lekar efter filmer, så då skulle man agera precis som de gjorde på filmerna.
Pappa: Skolan gav dig mycket ångest; du letade knivar, blodet skulle flyta.

Hur hanterade ni mina problem?
Pappa: Att få reda på din diagnos var som ett slag i solar plexus, man sjönk ihop och funderade på hur livet skulle bli. Så upptäckte vi att ju mer vi lärde oss desto intressantare blev det. Det blev inte alltid riktigt som vi hade tänkt, men du tränade ju oss i att aldrig bli besvikna eller också hantera besvikelsen och göra något konstruktivt av det.

Emmas sammanfattning: Det jag själv kommer ihåg från då jag var sex år var att jag var väldigt ointresserad av andra barn, så pass ointresserad så jag inte ens reflekterade över dem eller deras tankar om mig. Jag ogillade starkt förändringar, ville ha saker på mitt sätt. Mina tvång/specialintressen upptog en stor del av mig. De gav mig stor tillfredsställelse och lugn. Perceptionen var ett problem, framförallt var det svårt med kläder och olika tyger samt en hel del ljud.



Emma 12 år
Vad hade jag för svårigheter med socialt sampel?
Mamma: Fortfarande så var du väldigt mycket själv, men du upplevde det inte som ett problem. Runt tolv års ålder så sa du: ”Mamma, nu ska jag träna på att vara social.” Det var ett aktivt steg hos dig.

Vad hade jag för svårigheter med motorik?
Mamma: Bland annat så försökte vi lära dig att cykla och det klarade inte vi som föräldrar av. Så då ställde habiliteringen upp och cykeltränade med dig nästan en hel termin. Sen så hade du problem med gymnastiken. Du ville inte delta för dels så är det en social gruppsituation som du har problem med samt att du hade svårt med koordination, bollspel etc.  
Pappa: Klarade du inte av att cykla och körde omkull så var det gärna vårt fel. Du lärde dig väldigt fort då det var någon annan, mera neutral än mamma och pappa.

Vad hade jag för svårigheter med rutiner/tvång/ångest?
Mamma: Du städade och slängde saker, det fick inte finnas något onödigt överhuvudtaget i vårt hem. Du rensade mitt skafferi på saker som du inte tyckte användes och kastade saker för din lillebror som du inte tyckte han behövde.
Pappa: Ångest hade du gott om av och till. Det tror jag mamma var duktigast på att hantera. Ångesten var väldigt tuff för alla för du var väldigt intensiv i dina utbrott.

Emmas sammanfattning: Det jag kommer ihåg var jobbigast i denna ålder var att jag var motoriskt efter. Jag hade blivit medveten om mina jämnåriga och deras syn på mig, helt plötsligt så ville jag ta del av världen utanför. Därför skämdes jag mycket för mina motoriska samt sociala oförmågor. Jag började medicineras för mina besvär, men ändå var tvång och fobier en stor del av min tillvaro.



Emma 18 år
Vad har jag idag för svårigheter med socialt sampel?
Mamma: Man måste hjälpa dig att tolka vissa situationer. Men du har ju kompisar idag. Idag skulle ingen som inte har varit med under din resa eller känner dig väldigt bra kunna säga att du har några sociala problem.
Pappa: Du har övat upp din sociala förmåga, du har vänner, du går ut och dansar och festar, du går ut och träffar killar. Du löser oväntade problem på egen hand.

Vad har jag idag för svårigheter med motorik?
Pappa: Bollspel som sagt, det undviker du. Men du är och tränar på gym, du klarar av att springa på band, du dansar. Du har en viss motorisk försening men det är inte så tydligt.

Vad uppfattar du att jag har svårast för?
Mamma: Det är nog att tolka situationer ibland. Vad är det människor säger och vad menar de med det?

Vilka framsteg har jag gjort?
Mamma: Då vi fick diagnosen på dig så tänkte vi så här: det här är en flicka som kanske aldrig kommer att kunna klara sig själv. Idag så är du en självständig tjej som vi ser att det går jättebra för.
Pappa: Du har många vänner idag och det var ett lyft att börja gymnasiet.

Emmas sammanfattning: Idag känner jag mig inte ”annorlunda”. Jag känner dock att jag saknar motorisk och social erfarenhet ibland och det är något jag lider lite av. Men samtidigt så är jag mycket nöjd med min tillvaro och den har aldrig varit bättre.

Emma Freijs