Diagnosen lade grunden

 
– Jag tycker inte att hon utvecklas i takt med de andra barnen.

Dagmammans ord brände till i magen. Plötsligt blev stunden vid hämtningen som brukade vara så mysig istället otrevlig och tung.

Jag minns hur jag stapplade ner för gatan, i huvudet ekade orden som en pingisboll mot bordet. I magen en känslostorm som piskade. Vi hade inte sett det, vi hade inte tänkt så. Dottern var ju så sjuk som liten och då halkar man ju efter trodde vi. Men någonstans inom mig förstod jag att vi var tvungna att ta tag i situationen.

Efter en tid som kändes som oändlig av utredningar, orosdagar och orosnätter fick vi så slutligen beskedet.

Frida fick diagnosen högfungerande autism. Naturligtvis var det ett stort och svårt budskap att ta in. Men samtidigt så skönt. Vi blev lättade. Det svåraste som finns är att leva med oro utan att veta vad man ska göra och hur man ska bete sig. Nu visste vi, vi fick en riktning att leva efter.

Vi tog emot budskapet, det landade i oss och sen fick vi tillbaka energin. Vi bestämde oss för att göra allt för att både Frida och hennes bror skulle få ett så bra liv som möjligt. Vi ville fortsätta leva så normalt som möjligt och låta båda barnen få leva ett aktivt och socialt liv, prova på olika intressen och umgås med olika sorters människor.

Vi bestämde oss för att acceptera och vara öppna med diagnosen. Vi bestämde oss för att se Fridas härliga personlighet, alla hennes styrkor och möjligheter istället för tvärtom. Visst, hon har en annorlunda hjärna men vi är alla speciella – eller hur?

Idag går Frida i en vanlig skola.  Hon har en resurs med sig som stöd men som helhet går det bra för henne. Språkligt sett går det inte att förstå hur ett barn som från början inte kunde många ord men massor av sånger nu bubblar på så ivrigt om stort och smått. Hon har ett ordförråd utöver det vanliga och är en musikfrälst tjej som gärna uppträder.

Frida utvecklas hela tiden. Hon älskar böcker och läser flytande men har lite svårare för att skriva och räkna. Det tar extra lång tid för Frida att lära sig motoriska moment. Nu har hon lärt sig simma som en fisk i vattnet. Men cyklingen måste vi nöta ett tag till.

Resan vi har gjort med henne har varit enorm på alla sätt. Bitvis extremt påfrestande men stundtals alldeles underbar.

Frida har sin diagnos och den blundar jag inte för. Snarare har resan med Frida öppnat mina ögon. Hon är min bästa coach. Jag har lärt mig massor om kommunikation och samspel genom henne. Hon har vässat mig i att vara tydlig och tvingat mig att planera för ett balanserat liv där vi varvar aktivitet och vila.

Idag är jag tacksam för den modiga dagmamman. Hennes ord var konkret kärlek i handling. Tack vare det är vi på spåret idag och kan se framtiden an. Mycket arbete blir det även framöver – men också glädje, aha-upplevelser och kärlek i mängder.

Annika Gelin