Stress och autism

Stressar personer med autism mer än andra?
Det finns inga tydliga svar på den frågan, men många som har autism är extra stresskänsliga. Hur gör man för att undvika stress – och vad kan man göra för att gå ner i varv när stressen ändå får hjärtat att dunka och tankarna att flimra? I ett digitalt panelsamtal diskuterade vi stress med fyra medlemmar i Autism Sverige: Nicko Blomqvist i Västerbotten, Karin Österman i Närke, Svante Lingärde i Skåne och Turid Eriksson i Dalarna. 

Turid berättar att hen blir mycket stressad i miljöer med mycket folk.
– Speciellt om jag måste fatta beslut utan att riktigt veta hur det är och hur det ska bli. Framför allt om jag ansvarar för andra än mig själv. Ett exempel är när Turid är i ett köpcenter med sina två barn och måste fatta många beslut. Mycket intryck i kombination med krav på prestation ger kraftigt stresspåslag.
– Att förbereda mig hjälper bara delvis. Ofta händer något oväntat såsom att hamburgerrestaurangen är stängd eller har slut på nuggets, som är det enda ena barnet äter. Då får vi pausa och hitta en ny plan innan vi alla tre blir upprörda.

Svante känner igen sig i Turids berättelse.
– Att behöva prestera i en stökig, bullrig och komplex miljö gör mig stressad. Det konstiga är att jag gör det ibland i mitt jobb som universitetslärare och då är det inte så stressande. Då hör det till och jag står ofta mitt bland folk och förväntas fatta beslut. Jag känner mig trygg i min yrkesroll och det går bra. I privatlivet är det däremot krångligare eftersom jag har en massa olika roller. Sociala situationer stressar Svante. Som när han väntar besök och ska städa hemma.
– Värst är övergången från att ha det ensamt och tyst till att ha det socialt och rörigt. Det påminner om stressen jag känner inför övergången från att vara hemma till att gå ut för att träffa vänner. Värst är det om vi ska på fest. Turid har också alltid tyckt att det är jobbigt att vara gäst på fester.
– Att arbeta på en fest är en helt annan sak. När jag var yngre jobbade jag ofta i garderoben på fester. Jag trivdes eftersom jag hade en roll; att ta emot gästernas ytterkläder. Jag gillade att snacka skit med alla.

Karin däremot älskar sociala situationer, men det tar mycket energi för henne och hon blir trött efteråt. Hur trött hon blir är olika beroende på situation. Nicko blir stressad av nya sammanhang och miljöer och när han har mycket att göra.
– Då blir det lätt att jag inte gör nåt alls och blir ännu mer stressad på grund av det. Men jag har börjat fråga mig själv »vad är viktigast?« och börja med det. När jag tar en sak i taget blir det lättare att ta hand om allt.
– Jag måste ibland vänta med det viktigaste och istället börja med något lättare som jag känner att jag klarar av, kontrar Turid. När jag kommit igång och fått undan lite brukar min stressnivå sjunka och jag kan fixa det som är svårare.
– Ibland får jag energi när jag kommit igång med att rensa i röran, berättar Nicko. Från att ha känt att jag inte orkar någonting har jag plötsligt kul och kan hålla på hur länge som helst! Turid känner igen sig.
– Visst är det märkligt att man inte minns den känslan nästa gång man måste komma igång?

Hur varvar ni ner när ni är stressade?
Karin brukar varva ner och få flow genom sina intressen, som läsning, musik, historia och World of Warcraft. Nicko stressar gärna av med mobilspel. Förut blev det så svårt för honom att avsluta spelandet att det höll på att ta över hans liv.
– Jag hann inte göra mycket annat än att spela. Till slut insåg jag att mitt beteende inte fungerade längre.
Nu har han minskat speltiden. Många spel går han bara in i en gång om dagen och vissa har han slutat med helt. Han har också slutat med de tidsobegränsade äventyren och berättelserna i de flesta spel han spelar.

Är personer med autism mer sårbara för stress än andra?
Alla fyra är eniga om att personer med autism generellt både är extra stresskänsliga och har svårare att hantera sin stress.
– Allt i vardagen är mer stressande för oss. Socialt samspel, arbete, åka buss. Bara att bestämma sig för var jag ska sätta mig är stressande, berättar Nicko.
Svante träffar inte sina vänner så ofta för att slippa social stress. Ofta skjuter han på att ringa dem.
– Följden har blivit att jag känner mig ensam ibland. Det är svårt att hitta balansen, att varken vara för mycket eller för lite social. Turid konstaterar att många med autism har mindre ork samtidigt som varje stressig situation tar mer energi.
– Fler saker stressar oss och vi behöver längre tid för återhämtning och att ladda våra batterier. Att inte fungera på samma villkor som andra är nog det mest stressande med att ha autism.

Har er stress lett till utmattning?
Turid har varit utbränd flera gånger, både före och efter att hen fick sin autismdiagnos. Det har orsakat permanenta skador.
– Jag har blivit mer stresskänslig och fått svårare att koncentrera mig. Jag som läste massa böcker förut kan nu knappt läsa löpande text.
Nicko blev utmattad när han studerade på gymnasiet.
– Jag var nog borta ett halvår från skolan eftersom min ork var helt slut. Att jag tog mig tillbaka var tack vare stödet från skolan och från mina föräldrar och min syster. Jag fick börja lugnt och behövde inte göra alla uppgifter. Hemma kunde jag fokusera på roliga aktiviteter som att se på Harry Potter-filmer.

Karin har också fått en stressrelaterad diagnos, »psykisk stress«. Det innebär att hon får mycket höga stresstoppar och har ett stort behov av återhämtning. Svante fick sin autismdiagnos i samband med att han drabbades av utmattningsdepression för fjorton år sedan. Han var då drygt 40 år.
– Att hantera stress har nog varit den största svårigheten i mitt liv. Men nu är jag frisk och arbetar heltid igen på samma arbetsplats som innan. Hans arbetssituation och arbetsmiljö är bättre nu.
– Med våra nuvarande rutiner för bemanning finns det större beredskap än tidigare för att alla arbetsuppgifter tar tid och att det inte går att göra för många saker samtidigt. Svante har inte behövt några individuella anpassningar. Det fungerar bra ändå för jag har blivit bättre på att lyssna till mina egna varningssignaler.

Text: Hanna Danmo