Om jag får säga det själv, som en av tidningens skribenter, så tycker jag att den är riktigt bra. Detsamma gäller förbundets rapport Förlorade år som är skriven av journalisterna Jenny Widell och Eva Klint Langland. I senaste numret av tidningen finns en del ur rapporten som handlar om
Mathilde.

Mathildes och min historia påminner om varandra

Mathilde har autism och hennes historia påminner om min. Vi var båda utanför och tystlåtna i skolan. Efter ett tag fick jag mod att ta plats och ställa frågor. Däremot hade jag hade inte förmågan att begränsa mig så jag frågade för mycket. Det var inte min mening att ta plats på de andra barnens bekostnad, jag visste helt enkelt inte vad som var lagom. Ingen förklarade det för mig.

”Att samla ihop en stor grupp jämnåriga i ett rum och tilldela dem arbetsuppgifter som är helt tagna
ur sitt sammanhang gynnar inte lärandet”, anser Mathilde. Jag håller helt med. I sin blogg skriver hon: ”Ni ger mig en diagnos och sjukskriver mig, påstår att mitt sätt att vara är avvikande och att jag behöver habilitering för att fungera i samhället. Men problemet är ju att samhället inte fungerar. Det är ju därför jag inte mår bra, och så många med mig”. Hon är bra på att formulera det många av oss tycker och tänker.

Reportage om utmattningssyndrom och autism

I samband med att Mathilde fick sin autismdiagnos konstaterades också att hon har utmattningsdepression. Erfarenheten av utmattning har hon gemensamt med kvinnorna jag skriver om i tidningens reportage om autism och utmattningssyndrom. Jag kände på mig att tillståndet är vanligare bland oss med autism än bland personer utan. Forskaren Tatja Hirvikoski, som också medverkar i reportaget, bekräftar att det stämmer.

Folkhögskola bra för många med autism

Mats Kindell som är lärare på en folkhögskola skriver under vinjetten Åsikt om hur viktig folkhögskolan är som skolform. Det håller jag också med om. Jag har bara positiva erfarenheter från mitt år på folkhögskola och jag har träffat många autistiska med samma erfarenhet. Det är viktigt att denna skolform får finnas kvar. För mig var även gymnasiet en bra skolform när jag fick gå i en specialklass för elever med autism. Innan dess i ”vanliga” grundskola gick det inte bra.

Dåtidens och nutidens grundskola

Så jag kan inte hålla med Mats Kindell när han skriver att förutsägbarheten i dåtidens grundskola ”skapade en perfekt miljö för elever med autismspektrumtillstånd”. Visserligen hade vi katederundervisning och ett fast schema men för mig var skolan långt ifrån perfekt.

Däremot håller jag med om att det var lättare förr när mycket handlade om att lära sig fakta utantill. ”Djupare analyser, tolkningar och egna reflektioner hörde de högre utbildningarna till”, som Mats förklarar. Så min skoltid hade definitivt varit ännu svårare om jag hade varit barn idag och gått i nutidens grundskola. En skola som Mats beskriver som närmast kaotisk där små förstaklassare förväntas arbeta i projektgrupper, analysera och dra slutsatser.

Det är inte förvånande att fler barn, både med och utan autism, har svårt att hänga med i skolan nuförtiden. Jag är tacksam för att jag föddes 1979 och inte exempelvis 2009.

Trevlig läsning och hoppas att ni får en bra sommar!

Hanna Danmo