Förutom mina officiella diagnoser lider jag av stark separationsångest och är mycket sentimental. Trots att det gått över 30 år minns jag tydligt min stora besvikelse när jag som tolvåring blev portad från bollhavet på finlandsbåten. Jag hade blivit för stor. En person som arbetade på båten sa att jag fick åka tre sista gånger med rutschkanan men sedan aldrig mer. Det kändes tungt.
Det var också sorgligt för mig att gå av båten och att lämna släktens sommarhus för att åka hem. Det är fortfarande jobbigt för mig att lämna sommarhus och gå av kryssningsbåtar, speciellt om jag har haft en fin hytt. Till och med att lämna någons hem, en krog eller en skön stol på ett tåg kan kännas vemodigt för mig. Att säga hej då till människor är tråkigt, men för mig kan det vara lika sorgligt att lämna en byggnad. Speciellt om det är en flytande sådan. Att jag ogillar att avsluta resor är inte för att jag tycker att det är jobbigt att åka hem. Jo, förresten, att åka hem är en jobbig förflyttning men jag uppskattar att komma hem.
Jag älskar att återse lägenheten, trots att den är stökig, och vår katt. Och min man förstås om inte han varit med och rest. Ändå blir jag sorgsen när jag måste lämna ett tillfälligt hem. Det är en jobbig förändring. Förflyttning är bökigare för mig än för många andra. Dels har jag tvångstankar om att jag ska glömma något och det tar lång tid för mig att kontrollera och finkamma ett hotellrum på eventuellt kvarglömda prylar. Jag är dessutom en riktig baglady som alltid har många väskor med mig. Jag är osäker på hur mycket jag behöver och tar hellre med mig för mycket än för lite. Jag vill ha med mig många klädesplagg med vildkattsmönster, hårband med kattöron och en av mina gosedjurskatter. Om inte katten får plats tar jag med ett örngott med kattmotiv som jag har fått av min mamma och hoppas att jag hittar en extra kudde att använda som kramdjur.
När jag firade min 40-årsdag blåste jag upp så många ballonger att det blev som ett ballonghav. Det blev nästan lika kul som ett bollhav. Men sen blev jag ledsen när vi behövde ta ut luften ur ballongerna. För ett par år sedan upplevde jag mycket nöje och fick bra motion när jag lekte på ett äventyrsbad. Det var jag och en väninna bland massa barnfamiljer. Ingen skrattade åt oss flickor över 40 år.
Jag kan verkligen rekommendera lekträning för vuxna barn i alla åldrar och jag önskar att någon snart kommer på den briljanta idén att skapa ett bollhav för vuxna!
Hanna Danmo är skribent och föreläsare på Autism Sverige och fick som ung diagnoserna Aspergers syndrom och tvångssyndrom.
Illustration: Christina Teuchler