År 1932 startade Ole Kirk Kristiansen ett företag i Billund i Danmark. Han gjorde bland annat träleksaker och gav 1934 företaget namnet Lego, en sammansättning av det danska »leg godt«, lek väl. Senare upptäckte han att det på latin även kan betyda ungefär »jag sätter samman«.

1949 tillverkade företaget första gången bitar av plast som kunde sammanfogas. De fanns i fyra färger och var föregångare till de moderna legobitarna. 1958 kom legobitarna så som de i sin grundform fortfarande ser ut. Resten är som det heter historia.

Lego är en av världens mest kända och omtyckta leksaker. Legomodeller finns i alla storlekar och svårighetsgrader. Allt från små barn till vuxna entusiaster i föreningar som Swebrick bygger med lego. Med undantag för när föräldrar trampar på legobitar på golvet (ett välkänt smärtsamt fenomen) så älskar nästan alla lego. Det gäller inte minst barn med autism.

En form av lekterapi

Lek är en viktig del av barndomen. Genom lek får barn möjlighet att vara nyfikna, kreativa och kommunicera. De lär sig turtagning, att förhandla, samarbeta, fördela roller och ta gemensamma beslut.

När barn med autism leker tenderar leken oftare än för andra barn vara enskild och upprepande. Lek som kommer naturligt för många andra barn kommer inte alltid lika naturligt för barn med autism. Barn med autism kan behöva stöd till lek.

Den amerikanska barn-neuropsykologen Daniel LeGoff fick idén att använda lego i en form av lekterapi från två åttaåriga barn med autism som han skulle träffa. De hade båda två med sig lego i väntrummet.

De två barnen uppfattades annars ha stora svårigheter med ömsesidighet i samspel och kommunikation. Nu såg Daniel hur de entusiastiskt lekte tillsammans med lego och pratade med varandra.

Daniel LeGoff började använda lego metodiskt i en liten grupp som först bestod av de två barnen. Snart hade gruppen vuxit till fler barn. Sedan blev det fler grupper.

Ett värde för barnen

Daniel utvecklade en modell där små grupper av barn med autism tillsammans bygger en Lego-modell. Ett barn är »ingenjör« och har ritningen. Ett annat barn är »leverantör« och har hand om legodelarna och delar ut till »byggaren«, som sätter ihop bitarna. Sedan roterar rollerna mellan barnen.

Daniel hade letat efter sätt att ge barn med autism möjlighet att utveckla sina sociala förmågor, men de metoder och terapier han träffat på saknade ett värde för barnen själva, de saknade något som motiverade barnen. Här hittade han det.

Barn med autism har ofta en fallenhet för mönster, regelbundenhet, förutsägbarhet och att fokusera på detaljer. I Daniels legogrupper fick barnen nu använda sådana drag i ett socialt sammanhang som byggde på deras förmågor, inte deras oförmågor, och där de hade roligt.

Att vara social, säger Daniel LeGoff, handlar inte om att träna en viss förmåga. Det är inte som att lära någon att knyta ett skosnöre, det är inte så det går till. Det Daniels legoträffar gör är att hjälpa barnen att fungera i en social miljö. Det handlar inte om att »lära sig« sociala förmågor, det handlar om att bli sociala varelser.

Att använda lego är lättarbetat som terapeut, säger Daniel. »De (barnen) dyker upp tidigt, de är i väntrummet och vill in genom dörren. De har projekt de vill börja med och saker att fortsätta med från förra veckan.

Att använda lego

Daniel LeGoff publicerade en studie 2004 som visade på en signifikant utveckling av social kompetens under en period på 24 veckor med legobaserad lekterapi. Några år senare gjorde han en mer omfattande studie med data från en period på tre år. Även den visade på utveckling av sociala förmågor.

Daniel har sedan skrivit två böcker om autism och lego och har föreläst och utbildat om det han kallar legobaserad terapi för autism i många olika länder runt om i världen.

Catherine Lord, professor vid University of California Los Angeles och en av världens ledande autismexperter, säger att lego är en fantastisk leksak med mycket potential, men att kalla det för legoterapi kanske gör det till något krångligare än det behöver vara. Hon föredrar att kalla det att »använda lego«.

Och visst går det att »använda lego«. Det kan användas som lekterapi efter en tydlig modell så som Daniel LeGoff utarbetat den. Men lego kan också användas mer informellt, till exempel vid legoträffar där man helt enkelt samlas runt något som är roligt. Det är där den inre motivationen till samarbete finns. Att det är roligt.

Text: Mats Jansson
Foto: Christina Teuchler