Gästkrönika om corona

 

Gästkrönika Tidningen Autism:

 

Det värsta är osäkerheten

Hur coronaviruset påverkar mig med asperger

 

”Allt är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig.” Så säger Too-ticki i muminboken Trollvinter av Tove Jansson. För mig, som är en person med Aspergers syndrom, har det citatet alltid framstått som totalt obegripligt. Som att säga ”glödhet is och kolsvart snö”, för att tala med Shakespeare. I osäkra situationer är jag nämligen allt annat än lugn. Och i en sån här situation, med ett alltmer omfattande virus som skapar både osäkerhet och förändringar (något som jag och andra med asperger som bekant har problem med att hantera) blir det ännu svårare för mig att se någon mening i Too-tickis ord. Fast jag vet att många andra gör det.

Osäkerheten är nämligen den kanske allra värsta aspekten av covid-19 för min del. Förändringar kan vara illa det också, men som många vet hjälper det om man vet vad som ska hända i stället. Nu vet man inte det. Och är det någon del av själva osäkerheten som jag alltid avskytt så är det att inte veta när saker ska ta slut. Jag hade vakna mardrömmar när jag var liten om den där konstiga musikvideon med Anders & Putte om den gamla gumman som går till sjön hela tiden. Den som visades på Bolibompa under sent 90-tal och där de upprepade samma ramsa ett oändligt antal gånger (”Denna saga är inte lång, därför tar vi den än en gång”) tills mitt unga jag var nära att gråta. Just för att jag inte visste när den skulle ta slut. Men den sagan var i alla fall betydligt kortare än den om coronaviruset verkar vara.

Innan jag fortsätter att tala om osäkerhet och förändringar i samband med detta, ska jag bara skjuta in en litet förtydligande så att ni inte missuppfattar den här krönikan. Man påstår ofta att personer med asperger är själviska och saknar känslor, vilket för mig inte stämmer alls. De som påstår det har förmodligen aldrig lärt känna någon på djupet. Men på samma sätt kan det kanske uppfattas som själviskt av mig att inte tänka på den ännu värre aspekten av covid-19, alltså att folk dör. Det är klart att jag tänker på det också, blir mitt svar. Det är bara det att osäkerheten står liksom i vägen för de tankarna.

Då smittan ännu bara drabbade Kina, Italien och Danmark var det en annan sak, då kunde jag bara känna sorg för dess offer och gå vidare, lite naivt troende att detta bara skulle bli ännu en mindre ”katastrof” i stil med svin- och fågelinfluensor, galna kosjukan, akrylamid i chipsen och allt vad det har varit som medierna blåser upp till jätteformat ett tag, som man skojar om i lokalrevyer och sen är det över. Dock har ju den här pandemin medfört större konsekvenser än så…

Men å andra sidan är jag kanske inte ensam om att tänka så här. Många andra människor, diagnos eller inte, tycks just nu göra det samma. Vi sitter alla, som en ledarskribent i DN uttryckte det, i livets baksäte och frågar: ”Är vi framme snart?” Bara att denna känsla blir större hos mig eftersom jag, nu som alltid, har svårt att slappna av och låta saker och ting ha sin gång i sådana besvärande situationer. Vare sig det gällt gamla gummor, eller som nu, inställda evenemang som kommer igen Senare eller Ett Annat År, har jag kanske svårare att hantera det och framför allt att hålla tillbaka frustrationen än andra.

Just nu har jag saker att göra på dagarna, så jag tänker kanske inte på det jämt, men det finns ändå där väldigt ofta. Så pass ofta att jag utan problem kan göra en mer utförlig lista över det hela, från början till slut. (Fast det verkliga slutet har vi förstås inte sett än…)

  • Littfest i Umeå, som jag sett fram emot sen vi bokat det, blev inställt. Jag ville bara glömma alltihop - men tvingades att bli påmind om det i alla fall via olika radio- och tv-program som skulle ha sänt live därifrån.

  • Mina lektioner med kören jag sjunger i blev inställda strax efteråt. Eftersom sång och musik är mitt största intresse var det naturligtvis också synd.

  • Secondhand-butiken i vilken jag är volontärarbetare på måndagar, tisdagar och torsdagar, håller visserligen i skrivande stund ännu öppet. Men eftersom färre och färre kunder kommer dit, är det osäkert hur länge de kan fortsätta ha butiken öppen. Vad jag ska göra då törs jag inte tänka på.

  • Jag har inget ”vanligt” jobb än fast jag snart är 30, på grund av att Arbetsförmedlingen är som den är. Det kan jag väl acceptera någorlunda, men just nu beror det även på att arbetsplatserna är som de är. Det vill säga halvt stängda. Och det gör mig ju inte mindre frustrerad över situationen.

  • Det värsta är att ett privat evenemang som jag planerat länge för och tänkt bjuda in släkt och vänner till, nu inte heller blir av därför att många av de inbjudna antingen befinner sig i riskzonen eller har lång väg att resa eller både och. Det ska naturligtvis bli av någon gång, frågan är bara hur långt fram i tiden. ”När är egentligen Senare, mamma?” Frågar mitt inre barn. Men inte ens mamma vet nånting.

  • Ja visst ja, Eurovision Song Contest blev också inställt på grund av detta. Men det kanske inte är lika viktigt – utom för musikälskare som jag själv. Dessutom givetvis för de som skulle ha tävlat, inklusive våra egna The Mamas.

Sammanfattningsvis är det en osäker tid vi alla lever i. Men kanske mer osäker för oss med asperger. Så när både förändringar, brutna rutiner och allmän osäkerhet (förlåt om jag upprepar ordet) växer och hotar att bli till ett virus i sig, kan jag bara ge följande råd till alla i samma situation som jag, det vill säga med samma diagnos:

Gör saker ni tycker om - så känns kanske inte väntan på att det ska vara över hälften så outhärdlig. Slappna av, ta det för vad det är. Svårt, jag vet, men du vinner på det i längden. Och se framför allt till att ha fasta rutiner, trots att saker ändrat sig. Du kommer garanterat att må bättre då och känna dig åtminstone en aning lugnare, fast allt är mycket osäkert just nu.

Hoppas
Björn Jonsson
(som skrev denna krönika den 8 april 2020)