Intervju Hedevåg

”Nu måste det bli bättre!”

Vi måste göra mer, säger Kenth Hedevåg. Ta tag i det på riktigt. Han menar att det är hög tid att höja rösten ordentligt för en fungerande skola för elever inom autismspektrumet. Den kunskap och erfarenhet som finns idag måste leda till verklig förändring i skolan för de eleverna.

Kenth är idrottslärare i grunden. Som sådan engagerade han sig tidigt för de elever som behövde mest stöd, men ofta fick minst. Elever med ryggmärgsbråck och muskelsjukdomar, men även till exempel med övervikt. När skolan han arbetade på fick sin första elev med Aspergers syndrom fick Kenth ta sig an honom. Det var en tioårig pojke som var en av de första i Sverige som fått diagnosen.

– Asperger var så unikt då, i början av nittiotalet. Jag hade ingen aning om vad det var. Kanske någon muskelsjukdom? Jag fick i handen en artikel från Läkartidningen som hette ”Asperger syndrom - en kylig särling”.

Det han kunde läsa ut ur artikeln var att det handlade om en blandning mellan pojke och kylskåp. Kenths uppdrag omfattade träning i motorik och kommunikation, föräldrakontakt och planering framåt för hela grundskolan. Hur skulle detta gå?


Kenth 2


God vilja räcker inte
Naturligtvis visade det sig att pojken inte var något kylskåp. Samarbetet med föräldrarna och med Barnneuropsykiatriska kliniken i Göteborg fungerade och det blev bra, men Kenth förstod att det här var ett område där det måste till en kompetenshöjning.

– God vilja räcker inte. Den måste kombineras med kompetens, med utbildning och erfarenhet. Endast teoretisk utbildning räcker inte heller. Det finns inget facit eller någon mall att använda vid svåra situationer.

Kenth fördjupade sig i studier i specialpedagogik, autism och neuropsykiatri. Sedan arbetade han i många år som handledare i ett specialpedagogiskt stödteam och under flera år som pedagog i ett neuropsykiatriskt utredningsteam.

– Att möta så många föräldrar i så komplicerade situationer inger respekt. Man blir ödmjuk.

Idag arbetar Kenth bara med utbildningar och föreläsningar. Det trivs han med.

– Jag har en del skolor och kommuner som jag har mycket kontakt med. Så att jag blir delaktig i sammanhang, det är viktigt för mig.


Vem är inkluderad?
Kenth menar att det snarare är undantagsfall att skolan idag fungerar bra för elever inom autismspektrumet. När det fungerar, säger han, är det ofta personbundet, kopplat till någon eller några eldsjälar. Det gör att det blir bräckligt även där det fungerar.

– Jag är inte ensam om att uppleva att skolsituationen för de här eleverna har gått bakåt. Det är katastrof när vi har mer kunskap, mer erfarenhet och forskning som går framåt - och resultatet är att det blir sämre för de här eleverna i skolan.

– Vi har så fina lagar, konventioner och dokument. Ingen ska diskrimineras. Men i praktiken exkluderar vi idag barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Vi diskriminerar, har exkluderande system i skolan. Vi pratar mycket om inkludering. Men vad är det för begrepp, vad innehåller det? Är det att fysiskt vara tillsammans med alla andra? Vem bestämmer om du är inkluderad?

Kenth ser inkludering som att eleven är delaktig i en process, men att begreppet ofta förväxlas med fysisk samvaro. Han menar istället att det är när man upplever en hög känsla av sammanhang som man är inkluderad.

– Om det i systemet finns inbyggda spärrar som gör att du inte klarar av skolan, då överlåts ansvaret på dig som individ. Då blir det individen med funktionsnedsättning som måste ”skärpa sig”. Idag får du i stort sett inget jobb om du inte har gymnasieutbildning. Har vi då system som sätter upp spärrar så att du inte kan gå i gymnasiet så förbereder det för ett utanförskap med arbetslöshet och psykisk ohälsa.


Vi måste ta ansvar
Kenth säger att vi inte kan acceptera ett system som exkluderar barn och unga med funktionsnedsättning. Vi måste ta ansvar.

– Skolan idag ställer högre krav än tidigare på att reflektera, tolka, värdera och se sammanhang. Det är en rimlig utveckling i det informationssamhälle vi har idag. Men det innebär samtidigt större krav på precis det som kan vara svårigheter inom autismspektrumet. Man kan säga att vi idag bedriver undervisningen på andra våningen, utan hiss upp för elever med autism. Vi måste ta tag i och klara den utmaningen.

– Ett förslag, som kanske någon tycker är gammaldags eller stigmatiserande, är att återinföra den gamla asterisk som fanns i betyg förr. En liten asterisk och så står där att på grund av funktionsnedsättning så har man fått göra vissa anpassningar och undantag.

– När jag arbetade som idrottslärare satte vi ofta en asterisk i betyget där det stod att på grund av funktionsnedsättning, till exempel att eleven är rullstolsburen, så har vissa moment inte klarats. I betyget stod att det fanns vissa saker eleven inte klarade eller behövde hjälp med. Men man fick sitt betyg. Man hamnade inte utanför systemet.

– Det är kanske inget perfekt förslag. Men det är något. Jag uppmanar alla att komma med bättre förslag. Det behövs fler förslag!


Kenth Hedevag 1


Flexibla pedagogiska miljöer
Kenth säger att han har blivit otåligare med åren. Han är frustrerad över att det inte blivit bättre för elever med autism i skolan trots ökad kunskap.

– Vi har så många källor som pekar på hur illa det är för elever inom autismspektrumet i skolan, bland annat Autism- och Aspergerförbundets medlemsundersökningar men också från skolinspektionen och andra.

Det går att göra bättre. Kent har varit med och startat upp flera fungerande undervisningsgrupper, eller flexibla pedagogiska miljöer som han föredrar att säga. Undervisningen kan då vara i vanlig klass eller i mindre grupp, i skolans lokaler eller utanför och det kan växla över tid. Det är inte enkelt med sådana pedagogiska alternativ i flexibla miljöer, säger han, men idag finns kunskaper och erfarenheter som gör det möjligt.

Vi är vid en brytpunkt, säger han. Nu måste det bli bättre. Elever med autismspektrumtillstånd ska också få uppleva sammanhang, delaktighet och klara skolan. Det är dags. Han uttrycker det som att vi behöver ta ett mer brutalt barnperspektiv.

– Jag kan låta lite svulstig ibland, men kanske behöver vi vara det. Lite tydligare. Här kan jag skicka med att jag gärna skulle se Autism- och Aspergerförbundet vara ännu tydligare. Kliva upp på barrikaderna och säga att det här är inte okej!


Vi måste förstå grundproblematiken
Kenth pratar om hjärnforskningen som går framåt med nya rön, men att det inte kan vara hjärnforskare som ska ge skolan pedagogiska strategier.

– Vi måste ha ett översättningsarbete, hitta en brygga från teoretisk forskning till praktiska pedagogiska strategier. Det är vårt jobb som pedagoger.

– Om du går in på en skola, en bra skola, i lärarrummet och ställer frågan: Hur tänker du runt elever inom autismspektrumet? Vad behöver de, vad är det som bråkar med dem i skolsituationen? Jag vill inte underskatta mina kolleger, men jag tror att du då kommer få svar som ”liten grupp”, ”bilder” och ”scheman”. Du kommer få exempel på insatser, istället för på grundproblematiken.

– Man måste förstå det på ett annat sätt, man måste förstå grundproblematiken. Annars lever bilderna och schemat sitt eget liv. Man måste se skillnad på hjälpmedel och funktionsnedsättning. Annars är det fortfarande bara att skrapa på ytan.


Skolor vill göra bra jobb
Kenth berättar att han får mycket positiv respons av skolpersonal. Skolor vill göra ett bra jobb. Ett ännu bättre jobb, betonar han. Han ser ingen anledning att klanka ner på hela skolan. Svensk skola är på det hela bra, tycker han, men för vissa elever och på en del områden behöver det bli bättre. Han räknar upp några sådana områden:

– Översättningsarbetet mellan teoretisk forskning och pedagogik. Där kan vi bli bättre.

– Samordningsfunktionerna mellan olika skattefinansierade verksamheter som skola, BUP, habilitering, socialtjänst med mera måste fungera bättre. Riv murarna. Föräldrar struntar i revir eller varifrån stödet kommer, de vill bara ha en fungerande skola och rätt stöd.

– Vi måste också ha bra samarbetsformer med vårdnadshavare. Inte bara små käcka samtal, utan vi måste hitta fram till verklig samverkan där vi delar ett projekt. Vi måste ha ett professionellt förhållningssätt i mötet med föräldrar. Vi kan inte säga saker som ”nu har vi kallat till möte två gånger” eller ”någonstans måste man dra gränsen”. Vi kan inte göra så, då är vi inte professionella.


Mats Jansson
Foto: Christina Teuchler

Publicerad i Ögonblick nr 3, 2015