Artikel arbete

Publicerad i Ögonblick 3 september 2014

De använder sina styrkor på jobbet

Dagens arbetsmarknad är tuff, inte minst för oss med autism eller andra funktionsnedsättningar. Men det går att få och behålla ett arbete. Ögonblick har träffat tre personer som har arbeten där deras styrkor kommer till användning. Jennie arbetar med administration, Jonas underhåller tågperronger och Christian står i kassan i en butik.

Jennie

Jennie

Jennie jobbar halvtid på en idrottsförening som administratör och är ansvarig för ett av föreningens medlemsregister. Hon började som praktikant förra hösten och har varit anställd i snart ett halvår. ”Jag har uppgifter jag klarar av som varken är för lätta eller för svåra”, berättar hon.

Jobbet är lugnt och enformigt och det passar bra för Jennie. ”Jag vet vad jag ska göra och får användning för min noggrannhet.” Hon är bra på att se detaljer, till exempel siffror som inte stämmer. En av hennes första arbetsuppgifter var att överföra föreningens medlemsregister till ett nytt datorsystem som hon aldrig arbetat med tidigare. ”Jag är inte rädd för att göra fel och testa mig fram.”

Trots att Jennie sitter mitt i ett litet kontorslandskap fungerar det bra. ”Jag störs aldrig av telefoner som ringer eftersom vi bara har mobiltelefoner som är på ljudlöst.” Precis bakom hennes rygg sitter en kollega. Det stör henne inte heller. ”Men i början hade jag svårt att koncentrera mig när det satt kollegor i soffan i samma rum och pratade.” Soffan är nu flyttad till ett annat rum. ”De hade funderat på det länge och när jag sa till blev det av.”

Vet alltid vem hon kan fråga
Jennies anställning är med lönebidrag och med en del anpassningar, bland annat börjar hon sent på förmiddagarna. ”Då är min dator framplockad och jag kan sätta mig direkt och jobba.” Hon vet alltid vem hon kan fråga om hon undrar över något.

Eventuella förändringar, i till exempel arbetstider, får hon alltid reda på i god tid. När hon ska hem kan hon gå utan att oroa sig för om det är släckt eller låst, även om hon är ensam kvar. ”Dörren går i lås automatiskt och det kommer alltid folk tillbaka på kvällarna.”

I början bad kollegorna henne att säga till direkt om hon var osäker på något. Det fungerade inte. ”Jag känner inte av sådant på en gång, det kommer upp senare på kvällen när jag är hemma och funderar.” Nu är kollegorna medvetna om det. Det är inte heller ett problem att hon ibland glömmer att säga hej och hejdå. ”Då hejar de på mig i stället så svarar jag.”

En man kommer in i rummet, ”Det här är Mats, min närmsta kontaktperson” säger Jennie. ”Vi är jättenöjda med henne” berättar Mats. Han skrattar och säger att de däremot inte lyckats få med henne till någon fotbollsmatch. Jennie ler tillbaka. ”Jag är absolut ingen idrottstjej, än mindre fotbollstjej”, förklarar hon.

 

Jonas

Jonas

Jonas jobbar heltid sedan snart två år med att städa och underhålla tågperronger. Han arbetar nästan alltid själv och kör bil mellan stationerna för att bland annat sopa, tömma papperskorgar och ta bort klotter. Han tycker att det är skönt och uppskattar sin frihet. ”Jag bestämmer själv hur jag ska lägga upp mitt arbete.”

Det är också Jonas uppgift att sätta upp tidtabeller och annan information. Han är noggrann och har koll. ”Om någon annan ska sätta upp lappar brukar de ringa mig och fråga hur de ska göra.” Ibland jobbar Jonas i team med sina kollegor. I våras jobbade de till exempel nattetid i två veckor med att ta bort sand från alla perronger.

I vanliga fall jobbar Jonas måndag till fredag. Han har inget speciellt stöd i sitt arbete, hans arbetsgivare vet inte ens om att han har Aspergers syndrom. ”Då hade jag kanske inte fått jobbet”, säger han. ”Det räknas som säkerhetstjänst att jobba nära spår och en del menar att man inte är lämpad för det om man har asperger.” Men Jonas har läkarintyg på att han är lämpad för sitt arbete.

Hittar alltid på något att göra
Vi träffar Jonas vid en liten tågstation intill en hästhage. Bara enstaka passagerare syns till då och då. ”Ibland blir det långtråkigt när jag har tid över.” Han kan inte sitta och göra ingenting. ”Surfa med mobilen kan jag göra på rasten men jag kan ju inte ta rast när jag inte ska det.” Då hittar han något som behöver göras, till exempel ta bort ogräs eller måla.

Jonas har sökt ett nytt arbete som bantekniker som han är utbildad till. ”Jag vill arbeta med växelbyggnad och bygga och underhålla spår.” Han har sökt många sådana arbeten utan framgång men är nu kallad till en anställningsintervju. Alla arbeten Jonas har haft genom åren har han skaffat på egen hand. ”När jag gick till Arbetsförmedlingen försökte de hitta praktik och arbetsträning till mig utan att fråga vad jag ville.”

 

Christian

Christian

Christian är kassör och tobaksansvarig i en livsmedelsbutik i en närförort till Stockholm. Han arbetar heltid sedan tolv år och stortrivs i kassan där han står nästan hela dagarna. ”Jag får energi av att gå in i rollen som kassör, får en kick av dessa korta möten med människor.”

När jag kommer till butiken är Christian ensam och sköter både kassa och post. ”Kort eller kontant?” frågar han en kund som svarar att han vill betala med kort. ”Bra, för kontanthanteringen ligger nere i denna kassa”. Christian pratar fort och oavbrutet men verkar inte stressad. ”Det blir 165 balubas, eller riksdaler… testa att dra kortet i stället, det är problem med chip-läsaren.” Han lägger varorna i en kasse och önskar kunden en trevlig kväll. ”Även om jag är stressad håller jag skenet uppe, det får aldrig gå ut över kunderna.”

”Hej Christina”, säger han till en kund som köper en ungdomstidning och de skrattar och pratar om att återuppleva ungdomen. Christian har alltid gillat att prata med folk. Han får ofta höra att ”det är så skönt att komma till dig i kassan för du har alltid tid att växla några extra ord”.

Efter många år som ansvarig för frukt- och grönsaksavdelningen är han sedan ett år första kassör på heltid. Om han behöver ta en paus har han möjlighet att byta med en kollega som har en annan arbetsuppgift.

Lite stress piggar upp
Vissa tider är det extra mycket kunder i butiken. ”Jag gillar när det är lite stressigt. Det piggar upp när det händer något i jämförelse med lugnet mitt på dagen.” Men Christian ser ändå sig själv som stresskänslig. ”Jag skulle aldrig orka arbeta i en butik mitt i stan.” Han är mån om att få tillräckligt med egen tid när han är ledig. ”Annars skulle jag inte orka med ett så här socialt krävande jobb.”

Christian behöver inga hjälpmedel förutom papper och penna. ”Förut skrev jag upp mycket och tog bilder med mobilkameran på exempelvis hur en ren arbetsbänk ska se ut. Nu går det mesta på rutin."

Prick 17:00 avslutar han och lämnar vant över kassan till sin kollega.

För tolv år sedan började Christian som praktikant i butiken. ”Då hade jag varit arbetslös i flera år och min självkänsla var körd i botten.” Efter praktikperioden fick han anställning och bara några månader senare blev han ansvarig för frukt- och grönsaksavdelningen. ”Jag har växt av ökat ansvar. Jag gillar mitt arbete mer och mer”, berättar han. ”Bara för att man har asperger är man inte rökt på arbetsmarknaden!”

 

Text: Hanna Danmo
Foto: Christina Teuchler

Uppdatering: Efter intervjun fick Jonas jobbet han sökt som bantekniker.